Efter att ha lyft frågan om behovet av en teologisk analys av artificiell intelligens (AI) i en debattartikel i Dagens Nyheter har jag fått möjlighet att samtala om ämnet i många sammanhang. Ytterst handlar det om frågan om vad det är att vara människa. Kommer AI att utrota mänskligheten? Kan man se det som en naturlig del av evolutionen? Behöver vi vara rädda?
Den användning av AI som Gustav Fridolin lyfter i sin krönika har jag i detta sammanhang valt att inte gå in på. Men man skulle kunna tillfoga att hans alternativ A skulle kunna lösas med bättre utvecklad AI och att hans alternativ B skulle kunna vara att AI kan erbjuda lösningen på klimatkrisen. Men det kan också vara så att om vi tappar kontrollen över AI kan faran även i dessa sammanhang överträffa nyttan. Just därför behöver vi undersöka, utveckla, utbilda och belysa frågan om utvecklingen av AI.
Som biskop rotad i en teologisk analys av hela tillvaron ser jag rädslan som det vi kristna främst behöver bemöta. AI är en ny teknik med ännu oanade möjligheter och därför också oanade risker. Detta behöver inte göra att man låter rädslan ta över eftersom det mesta som är nytt samtidigt är okänt också när det kommer till riskbedömning.
Jag har hört påstås att AI kommer att stå i en relation till människan som korrelerar med människans relation till djuren. Slutsatsen dras av det faktum att människan är mer intelligent än djur och AI mer intelligent än människan. Man har då gjort det olyckliga misstaget att tro att intelligens är en grund för värdering.
Läs mer: Gustav Fridolin: Mördarrobotar, alltså. Är det verkligen vad världen behöver?
Om vi tänker oss att människan är överordnad djuren men underordnad en Skapare kan anföras att AI har människan som skapare och följaktligen måste underordnas henne. Vidare påstår jag att det inte är det som syns, hörs eller uttrycks av en människa som ger henne ett värde utan det faktum att hon är en människa. Med filosofins språk är det existensen och inte essensen som definierar människan.
Motsatsen gäller för maskiner – även med artificiell intelligens. Människan har ett existentiellt grundberättigande utifrån det faktum att hon är en människa. Som teolog hävdar jag att det inte har att göra med så kallad artchauvinism utan att det är givet i definitionen människa. Jag är medveten om att det blir ett problem för nihilisten.
Jag ser att det hos många finns en oro för ett framtida samhälle där intelligenta maskiner konkurrerar ut människan eller till och med utrotar oss. Min egen framtidssyn är trygg och optimistisk. Den är grundad i min teologiska analys och min tro på Gud.
Jag ser hur människan under historiens lopp har orsakat mycket elände. Vi har orsakat krig, miljöförstörelse och begränsat tillvaron för andra människor. I dag ser vi hur kärnvapen, klimatpåverkande slitage och AI utgör människotillverkade hot mot existensen. Samtidigt kan vi genom samma historia följa mänskligt ansvarstagande och kreativitet. Människor har utvecklat läkemedel, uppfunnit lösningar som återställt förstörda naturområden och förhandlat fram fred och nedrustning.
Som kristen och teolog har jag en oerhört stor tilltro till människan och hennes förmåga. Det är människor som identifierat risker och det är människor som kommer att presentera lösningar. Vi kan och vi vill! Det finns all anledning att tro på framtiden. Rädslan för den tekniska utvecklingen kan vara ett hot i sig. Vi ska inte sluta vår forskning eller utveckling av AI. Det vi ska göra är att ta ansvar och utarbeta system för kontroll.
I de fall en maskin utövar ondska eller godhet har en människa på något sätt orsakat det.
— Johan Tyrberg
Min tro på människan kommer ur min tro på den som skapat oss. Psalmisten sjunger förundrat “när jag ser din himmel som dina fingrar format (…) vad är då en människa”. Människan är en Guds avbild. Den som stämmer in i den tron behöver leva i den och inte låta rädsla för framtiden styra. Om jag tar min tro på allvar behöver jag inte vara rädd. Människans förmåga att lösa problem är rotad i hennes ursprung i Gud själv. Denna tro behöver synas i vår analys av teknik i allmänhet och av AI i synnerhet.
De filosofiska brännpunkterna som fler behöver samtala om är till exempel frågan om ondskan. Kan en maskin vara ond? Kan en maskin vara arg? Agera irrationellt? Förlåta eller bli förlåten? Är det möjligt att återställa en brusten relation med en maskin? Man pratar om att framställa robotar som ska vara personliga assistenter till gamla, ensamma eller som har olika funktionsvariationer. Det talas om “Companion robots” som ersättning för mänskliga vänner och forskningen för att ta fram människoliknande sexrobotar pågår. Jag tror det är viktigt att samtala om vad en mänsklig relation är.
Läs mer: Präster gör teologisk analys av artificiell intelligens
Jag menar att det endast är människan som kan vara bärare av ondska och godhet. I de fall en maskin utövar ondska eller godhet har en människa på något sätt orsakat det. Samma sak med kärlek, relation och intimitet. Det är mänskliga förmågor och mänskliga behov. Husdjur kan i många fall vara ett komplement och kanske kan även en robot komplettera människans behov av närhet men det är relationen människa – människa som utgör den relation där kärlek och intimitet är en “livsfaktor”.
Ytterst menar jag att vår analys av AI egentligen handlar om människovarandet. När vi betraktar intelligenta maskiner och robotars utveckling blir det allt klarare hur unikt det är att vara människa och de värden som ligger i själva existensen människa.
