Jag läser, med intresse, samtalet om hederskultur och skam i frikyrkokultur i Dagen. Jag skulle vilja ge några reflektioner med psykoterapins glasögon på.
Tack Erik Lundström för att du sätter fingret på något viktigt genom att faktiskt benämna frikyrkokultur som hederskultur. Men kanske är dysfunktionell kultur ett bättre ord? Jag tror att vi alla som finns i frikyrkan och/eller har vuxit upp där då kan få ett viktigt verktyg för att skilja gott från ont i våra erfarenheter. Att skilja Gud från kulturen. Daniel Alm skriver den 6/11 att han ofta slagits av hur talet om församlingen som en plats för icke-perfekta inte stämmer med praktiken då det icke-perfekta blir uppenbart. Något djupare än lära och teori är alltså verksamt.
Många kristna förnyelserörelser har börjat med att fler personer upptäckt Guds nåd och kärlek. Mötet med nåden botar skam. Höger hjärnhalva styr mycket av vår kreativitet och känslomässiga erfarenheter. I förnyelserörelser har ofta känslomässiga upplevelser och kreativa uttryckssätt varit centrala. Höger hjärnhalva skapar alltså kulturen.
Men skammen går djupt och tar lång tid att bota och den leder till många destruktiva beteenden som till exempel missbruk av olika slag. Skam bär varje människa på genom bland annat skador i anknytningen och maktlöshet i relationer. Skammen är en djup smärta i själen, främst lokaliserad djupt i det limbiska systemet i hjärnan, där lögner om den egna värdelösheten byggt bo. Dessa lögner skapar en djup rädsla att inte duga och vara älskad och önskad.
Att bli utfrusen av en grupp är väldigt skrämmande och skapar trauma.
— Pernilla Eklund
För att komma till rätta med skammen och hålla församlingen ren, tar vänster hjärnhalva över och försöker lösa skammen med rätt och fel och dessa regler gäller inte bara sexualiteten. Genom kontroll och regler bestäms vem som är inne och ute. Så småningom har den varma, relationella kulturen ersatts av ett regelsystem som märks i social kontroll. En dysfunktionell kultur har skapats av vänster hjärnhalva och grundproblemet är skammen. Jag är fel och det ska jag bota genom att vara rätt. Social kontroll bygger alltså på oskrivna regler, skapat av ett tänkande av att det rätta handlandet och tänkandet ska bota skammen och gör oss rätt inför Gud. Påminner inte det om den religiösa hederskultur som Jesus kritiserade hos fariséerna? Destruktiv maktutövning är ofta ett sätt att försöka få kontroll.
[ Läs tidigare inlägg | Niklas Piensoho: Argumenten om hederskultur i frikyrkan håller inte ]
Kontrollen utövas genom att skapa rädsla för att bli dömd och utesluten ur gemenskapen, eller i varje fall sjunka i status. Det behöver inte vara en formell uteslutning som var vanligt i mitten på förra århundradet. Det kan lika gärna vara det tysta undvikandet. Att bli utfrusen av en grupp är väldigt skrämmande och skapar trauma. I en dysfunktionell kultur blir det personer med mest makt som kan avgöra vem som får vara inne i gruppen eller utanför. Utesluten blir den som bryter mot de sociala (religiösa) reglerna. Enligt min uppfattning har frikyrkokultur präglats av vi och dom. Då det tänkandet finns så följer också rädslan för att inte få tillhöra “vi”. Kanske bidrar kyrkosynen till tänkandet om vi och de? Men framför allt handlar dysfunktionell kultur om makt.
Skam kan bara läkas i trygga relationer, där det smärtsamma tas fram i ljuset och möts av acceptans och kärlek.
— Pernilla Eklund
Bara hotet om att bli utesluten kan skapa trauma och skam. Rädslan driver medlemmarna att gömma sig. De börjar spela teater och visa en “rätt-kristen-rollfigur”, inte en sann människa. Medlemmarna döljer sina verkliga känslor, tankar och erfarenheter och låtsas vara “rätt” kristen. Genom detta beteende kan man visa de andra i gruppen att man är rätt. Allt för att få vara med. Sanningen får inte längre plats eftersom nåden är borta. Problemet är den dysfunktionella kulturen med rädsla och tystnad, och så länge skammen inte adresseras kommer medlemmarna hitta destruktiva sätt att hantera den.
Skam kan bara läkas i trygga relationer, där det smärtsamma tas fram i ljuset och möts av acceptans och kärlek, till exempel genom:
- Ett möte med Gud
- En kärleksrelation
- Terapi och själavård
- Självledarskap och självmedkänsla
- En stödgrupp (eller trygg vänskap)
En stödgrupp enligt 12-stegsmodellen, som till exempel Livsstegen eller Celebrate Recovery, har tydliga regler för kommunikation och hindrar medlemmarna från social kontroll. Äkta relationer som läker skam skapas när en medlem berättar sanningen om sina känslor, tankar och beteenden och de andra lyssnar tyst för att sedan dela sin egen sårbarhet. Det som gått sönder i relation helas i relation. Kanske kan stödgruppernas sätt att bygga gemenskap få visa vägen för att förändra frikyrkokulturen så att orden om att få vara en plats för icke-perfeka blir verklighet och inte bara ord? Min dröm är att den kristna församlingen ska bli en helande gemenskap där skammen kan läkas i trygga relationer.
[ Läs tidigare inlägg | Erik Lundström: Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan ]
