När jag växte upp fanns det alltid både kvinnor och män som ledare i den församlingen vi var med i. Det var därför egentligen inte förrän jag började studera teologi som jag förstod att detta inte var en helt enkel fråga. Själv tycker jag fortfarande det är riktigt med både kvinnor och män i ledarskapspositioner. Men, frågan är inte helt självklar. Jag har människor i min omgivning, både som jag känner väl och känner mindre väl, som har ändrat sig i frågan – i båda riktningarna. Några växte upp med kvinnliga förebilder i församlingen, några helt utan. Det verkar alltså som att diskussionen om ifall kvinnor får ha en ledarposition i församlingar inte är helt enkel.
Det kanske bör sägas så här i inledningen att jag nog är något partisk eftersom jag är gift med en kvinna som håller på att utbilda sig till pastor. För min del är alltså denna fråga inte endast teoretisk, utan påverkar min bästa väns karriärsval. Frågan bränner till för mig på ett särskilt sätt, helt enkelt. Med det sagt vill jag egentligen inte argumentera för att min fru framöver ska få jobba i någon av era församlingar. Mitt syfte är snarare att lyfta samtalet om legitimiteten för kvinnor i ledarpositioner på fler och nya sätt. Jag instämmer med vad Eleonore Gustafsson skriver i sin krönika, att vi har all anledning att utlägga bibeltexterna som rör detta ämne.
När jag studerade teologi blev kvinnligt ledarskap en fråga som jag satte mig in i extra mycket. Det som ganska tidigt blev tydligt för mig var att samtalet tog stopp väldigt fort eftersom båda sidor använde argument som båda håller med om, fast på lite olika sätt. Den som är för kvinnor i ledarpositioner hävdar att “Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28). Man menar att bibeltexten utesluter att etnicitet, klass eller kön kan avgöra lämpligheten för en ledarposition, eftersom vi alla är ett och samma i och inför Kristus.
Å andra sidan kan de som är emot kvinnor i ledarpositioner säga: “Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämma över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla” (1 Tim 2:11–12). Med detta menar man att kvinnans roll i församlingen helt enkelt inte är lärarens.
Om endast män får sitta på ledarpositioner innebär det att jag är kvalificerad i första hand på grund av mitt kön.
— Lukas Hagel
Båda sidor skulle förmodligen hålla med om att i Kristus värderas inte kvinnor och män olika. Båda skulle även hävda att Bibeln är en viktig grund som ger auktoritet till deras ställningstaganden. För min egen del har debatten omkring just dessa bibeltexter och dessa åsikter lett till återvändsgränder. Det verkar som att problemet ligger på ett annat plan, och jag är osäker på om att kasta bibeltexter på varandra kommer leda till goda diskussioner i församlingar.
Vad jag efterfrågar är i stället att församlingar och Jesusföljare vågar lyfta denna fråga på ett mer ödmjukt sätt, genom församlingsmöten eller bibelstudiekvällar, där olika sidor får komma till tals och vi bestämmer oss för att lyssna och respektera varandra. Jag är helt övertygad om att ingen som håller någon av dessa åsikter vill något ont gentemot ett särskilt kön på något sätt.
Det jag ser som ett större problem är att debatten tenderar att styras av män som är präglade av en mer amerikansk, särskilt reformert, teologi och kvinnor som upplever att de är kallade till tjänst i församlingar. För min egen del är denna fråga viktig, inte minst för att min fru läser till pastor, men ännu mer för att om endast män får sitta på ledarpositioner innebär det att jag är kvalificerad i första hand på grund av mitt kön. Inte någonstans i Bibeln står det att endast män får vara ledare i församlingar. Däremot har vi texter som talar om kvinnor på olika sätt. Men en positiv bekräftelse av att män är de enda lämpliga saknas fortfarande. Det vi har är i stället långa listor för hur både församlingsledare och församlingsmedlemmar bör bete sig och vilka karaktärsdrag de bör ha.
Jag skulle gärna se fler engagera sig i denna fråga, inte minst män. Detta är en fråga för er också, eftersom det djupast sett handlar om vem som egentligen får leda. Är det så att Gud lägger ner ledarskapskvaliteter i både kvinnor och män för att sedan säga till kvinnor att de ändå inte får vara ledare? Eller kan kvinnor helt enkelt inte ha ledarskapspotential? Är det en positiv egenskap hos Gud att han i sådana fall i första hand kallar ledare för att de är män, och i andra hand för att de har ledarskapskvaliteter? Jag vill se ledare som har fått gåvan av Gud att leda, inte gåvan att tillhöra ett visst kön.
Det är viktigt att vi vågar samtala om detta. Det berör alltifrån könsroller till bibelsyn, barnuppfostran och församlingsordningar. Det berör vem som är kapabel att sitta som äldste och i styrelse, eller ha en ordförandeposition eller föreståndarroll. Framför allt önskar jag att män – både de som är för och emot – vågar fundera över sin roll som man i detta samtal och vågar lyfta frågan på ett ödmjukt och respektfullt sätt.
[ Läs också | Eleonore Gustafson: Rusta de unga med argument för kvinnligt ledarskap ]
