Det är lätt att hålla med biskop Johan Tyrberg i dennes reflekterande kring artificiell intelligens, AI (Dagen den 6 nov 2020). Biskopens positiva människosyn behövs i dag då den hotande samtiden och framtiden tycks belägra såväl beslutsfattare som enskilda medborgare med rädslor och farhågor. Därför är det gott att höra lundabiskopen förkunna att vi är Guds skapelser som tillsammans har, i historien, och kommer, i framtiden, förvandla kaos till kosmos.
Likaså stödjer jag Tyrbergs syn på de maskiner vi konstruerar. De är varken goda eller onda utan endast manicker som gör som de blivit programmerade. Ont och gott är endast människan bärare av. I förhållande till maskinerna är vi som Gud: dess skapare och herre.
Dock vill jag förstärka biskop Tyrbergs tankar kring det mellanmänskliga förhållandet, något som är starkt hotat av de tekniska framstegen och kanske det viktigaste vi har att samtala om när det gäller AI.
AI är inte vilken arketyp som helst. Dess föreställande förmåga, det vill säga förmågan att ersätta det mänskliga på ett illusoriskt vis, har en förödande verkan. Skriver illusoriskt, då en definition av AI är att efterlikna människors intelligens. Det är lätt att bli blind av den långa raden fördelar. Så blind att verkligheten förväxlas med kopian.
En historisk parallell är industrialiseringen och det löpande bandet som på många sätt la grunden för det konsumtionssamhälle som höjde levnadsstandarden till de otroliga höjder vi, i den rika världen, fortfarande lever på. En levnadsstandard som nu håller på att äta upp jordens resurser, smälta glaciärer och göra jorden till en svårbebodd plats i universum.
Skapar det positiva vi ser i dag icke önskvärda konsekvenser i morgon?
— T. Peter Ljung
I ljuset av modernismens framväxt måste vi därför ställa oss följande frågor: Skapar det positiva vi ser i dag icke önskvärda konsekvenser i morgon? Vad gör tekniken med oss?
Sannolikt har du som läser denna artikel en mobil till hands. Att det förhåller sig så har säkert med din generösa vilja att alltid vara nåbar att göra (läs: ständigt uppkopplad). Av samma anledning är det få av oss svenskar som saknar internetuppkoppling i våra hem. Alarm, tv, radio, telefon, kylskåp, fläktsystem, dammsugare med mera är i dag uppkopplingsbara med motiv om att underlätta våra liv. Vi låter oss övervakas alltmer med argumentet att det ökar vår trygghet. Såväl den polisiära övervakningen som våra privata larm visar på en ökad tilltro till tekniken. Och, möjligen, att rädslan växer.
Den nya tekniken tar dessutom allt större plats i våra liv på bekostnad av det personliga mötet. Allt fler upplever det enklare att tala med varandra genom textmeddelanden. En partner hittas enklast via en sajt där algoritmerna parar ihop sökande. I e-handelns affärer kan vi shoppa dygnet runt utan att lämna våra hem. Gps-kartor gör att vi slipper fråga någon om vägen. Internets utbud av underhållning innebär att vi har ständig stimulans av både spel, filmer och gudstjänster i den mobil som alltid finns till hands. Tekniken tar “den andres” plats.
Det som gör AI unikt, som definitionen ovan antyder, är att det är en maskin med mänsklig förmåga. Den kan göra mig som enskild individ oberoende av min nästa. Dock är beroendet av varandra mänsklighetens nyckel till överlevnad. Det är tillsammans vi är en enhet att räkna med och finna trygghet i. Vi är skapade att vara beroende av varandra. För att liv ska gro och växa kan den andra aldrig vara en maskin. Medmänniskan behövs för mänsklighetens skull.
Mitt beroende av dig skapar oanade möjligheter, långt vidare än vad en maskin kan ge. Den teologiska grund jag står på är att varje angrepp på människan, det mänskliga, är ett angrepp av ondo. När tekniken ersätter tron på varandra, ersätter tilliten, ersätter de fysiska mötena och ersätter behovet av den andre är mänskligheten i fara. Då växer AI fram som vår tids guldkalv och dansen kring den drar i gång.
Vi ska ha i minnet att guldet som guldkalven gjordes av inte var ont i sig självt. Det är när guldet får vår tillbedjan som problemet uppstår. Då har det skapade ersatt skaparen. Följden blir främlingskapet inför varandra.
Jo, jag tror som biskop Tyrberg på människans förmåga, vilket historien ger oss rätt i att göra. Men vi behöver ta hand om varandra, för endast tillsammans kan vi styra AI. Ensamma kommer vi att gå under. Vi behöver, så fort pandemin är över, mötas ansikte mot ansikte utan skärmars skyddande skal och avståndens säkra distans. För att ge varandra det stöd vi behöver för att även i fortsättningen vara fria människor som älskar livet mer än dess kopia.
[ Läs tidigare inlägg: Johan Tyrberg: Artificiell intelligens är inget att vara rädd för ]
