2020 års annorlunda Nobeldag är här. Kemipriset till Emmanuelle Charpentier och Jennifer Doudna, har varit sällsynt förutsägbart. Frågan var inte om upptäckten skulle ge Nobelpris, utan när.
Charpentier arbetade med mikrober i yoghurt när hon ramlade på den här upptäckten. Precis som Fleming, penicillinets upptäckare, insåg hon att här öppnades en dörr till något tidigare helt okänt. Gensaxen, CRISPR-Cas9, fungerar som en målsökande robot. När man har programmerat in vilken del av arvsmassan man vill ändra, tränger den in i cellerna, letar automatiskt reda på det aktuella stället bland miljarder dna-enheter, klipper bort det man inte vill ha och sätter dit den önskade informationen.
Vi har öppnat Pandoras ask. Upptäckten kan ge enorma möjligheter och oerhörda risker. Med hjälp av gensaxen kan man enkelt både ändra ritningen i en befintlig organism och även, om man så vill, ändra den i kommande generationer.
På plussidan innebär detta att genetiska sjukdomar som blödarsjuka, muskeldystrofi och många andra kan botas. Men även mindre allvarliga åkommor, som närsynthet, kan avhjälpas. En lösning med lämpligt programmerade gensaxar injiceras. De söker sedan igenom alla kroppens celler, letar reda på den defekta dna-sekvensen och ersätter den med en korrekt.
[ Läs även | Fredrik Wenell: Gensaxen aktualiserar återigen frågan om vilken människa vi önskar ]
I framtiden skulle saxen också kunna bota cancer. Man programmerar den till att leta efter en dna-sekvens som enbart finns i just den aktuella tumörens celler. När en sådan hittas, klipps någon livsnödvändig del av cancercellens dna bort, och tumören dör. Det här är bara två av de många möjligheter upptäckten ger. Det går även att framställa grödor som är motståndskraftiga mot exempelvis torka, infektioner eller insektsangrepp. Så långt verkar allt gott och väl, men det finns också sidor som är tvivelaktiga eller oerhört farliga. Enligt den grekiska mytologin fick Pandora en vacker ask, som inte fick öppnas. Till slut kunde hon inte motstå nyfikenheten och öppnade den. Ut kom en svärm av olyckor. I asken fanns också en god gåva: hoppet.
Med gensaxen kan profetian bli verklighet.
— Allan Emrén och Sebastian Ibstedt
Profeten Jesaja skrev för 2 700 år sedan om det kommande fredsriket: “Vargen och lammet betar tillsammans, lejonet äter hö som oxen” (Jes 65:25). Det går inte i dag. Rovdjurens matsmältning kan inte ta vara på näringen i gräs och deras tänder klarar inte heller att mala sönder det. Med gensaxen kan profetian bli verklighet: Rovdjur kan programmeras om till att bli växtätare och deras bytesdjur till att inte föröka sig mer än vad som behövs. Detta är ytterligare en biblisk profetia som ansetts helt omöjlig som nu finns bland sådant som människan principiellt kan åstadkomma. Om detta tillhör upptäcktens goda eller dåliga möjligheter kommer nog att diskuteras.
Men riskerna är stora. Gensaxen möjliggör en ny sorts dopning. En idrottare kan ändra sig genetiskt till att prestera mer utan att dopningen kan spåras eftersom det är själva kroppens grundritning som ändras. Sångare kan modifiera sina röstorgan, vetenskapare och tekniker kan öka sin intelligens och så vidare. Möjligheten öppnas för individen att bygga om sig själv till en supermänniska. Här står vi inför ett etiskt dilemma. Vem ska få tillgång till den här tekniken? En penningstark elit? De som betraktas som politiskt eller kulturellt mest välanpassade?
Den här sortens fysisk dopning tillhör ändå de mindre riskerna i sammanhanget. Betydligt större risk är det om en hel befolkning skulle kunna ändras genetiskt i önskad riktning. Sovjetunionens dröm om att framställa den perfekta sovjetmedborgaren skulle kunna göras verklig.
Det är svårt att överblicka de biologiska och etiska konsekvenserna av sådana experiment.
— Allan Emrén och Sebastian Ibstedt
År 2018 chockerade en kinesisk forskare hela vetenskapsvärlden när han meddelade att han redan hade använt tekniken på människor. I ett försök att skapa hivresistenta barn kringgick han medicinsk-etiska principer och genmodifierade minst två friska flickor i samband med provrörsbefruktning. Dessa flickor kan i sin tur föra de modifierade generna vidare till sina barn. Det är svårt att överblicka de biologiska och etiska konsekvenserna av sådana experiment, men det lär inte vara sista gången frågan blir aktuell.
Jennifer Doudna berättar i boken “Sprickan i skapelsen” om en mardröm där en kollega bad henne att beskriva sin upptäckt. Hon blev ledd in i ett rum och där satt Adolf Hitler med papper och penna för att ta anteckningar. Han spände ögonen i henne och sa med stort intresse: “Jag vill veta användningen och tillämpningen av denna fantastiska teknik som du tagit fram.” Doudna beskriver hur hon vaknade kallsvettig.
Charpentiers och Doudnas upptäckt används redan i tusentals laboratorier världen över. Vi kan glädja oss åt forskning som kan få många dödliga sjukdomar att bli nästan bagatellartade. Men vi måste vara uppmärksamma på farorna som lurar bakom hörnet. Lagstiftning kan bromsa men inte hindra. Vi behöver alla fundera över hur farorna ska kunna upptäckas och undvikas.
