Många frustreras över att vi fortfarande år 2020 kan ha en debatt angående hur relationen mellan män och kvinnor bör se ut i kyrkans värld, men så blir det ju när vår tro utgår från något som skrevs för flera tusen år sedan. Lukas Hagel efterlyser i Dagen 24/11 ett samtal i frågan om manligt och kvinnligt ledarskap och jag tänkte ta med er in i min brottningskamp när det gäller den här frågan. Min utgångspunkt är dessa frågor: Tror jag att Bibeln är Guds inspirerade ord till oss och vad innebär det egentligen “att inte anpassa sig efter den här världen” som vi läser i Romarbrevet 12:2?
Jag är uppvuxen i en liten ganska traditionell pingstkyrka. Jag har alltid haft en stark tro på Gud, men hade länge svårt för att läsa och förstå Bibeln. Jag hade aldrig fått lära mig hur man läser Bibeln. Jag trodde att Bibeln skulle säga något rakt in i mitt liv varje gång jag öppnade den, snarare än att ge mig en fördjupad förståelse för vem Gud är och vad hans plan för mänskligheten är.
[ Läs även | Fredrik Wenell: Så hjälper vi barn och ungdomar att behålla tron ]
Det var först i 30-årsåldern jag kom i kontakt med undervisning som verkligen förklarade Guds Ord och sedan dess har min kärlek till Gud, min Herre Jesus och Hans Ord – Bibelns ord – bara växt! Jag bestämde mig tidigt för att vara beredd på att låta Bibeln forma mig i alla frågor.
För sex år sedan blev jag och min man ledare för den församling jag växte upp i. Vi kände redan då att det var viktigt för oss att göra det tillsammans för att vi kompletterar varandra på ett bra sätt. Ett år senare drabbades min man av utmattningsdepression, vilket förändrade vår tillvaro på många sätt. Det har varit en tid där vi skalat bort mycket och fokuserat på kärnan i vår tro och vad Bibeln faktiskt lär. En resa som fortfarande pågår.
För mig blev frågan om kvinnans roll aktuell för bara ett par år sedan när jag kom i kontakt med den komplementära* synen via undervisning på nätet. Den egalitära** synen har jag tidigare, ganska oreflekterat, tagit som en självklarhet. Först blev jag provocerad, men eftersom jag har lovat mig själv att låta mig formas av Ordet i alla frågor kunde jag inte ducka för just den här frågan, bara för att den blev brännande för mig.
Jag har aldrig lyckats hitta en väg förbi Paulus argumentation.
— Miriam Tinglöf
Den text jag haft svårast att komma runt är 1 Tim 2, där Paulus tydligt skriver att kvinnan inte ska ta auktoritet över mannen, eller undervisa män. Jag har aldrig lyckats hitta en väg förbi hans argumentation som går tillbaka till skapelsen – det som var Guds mening från början. Samtidigt skriver samme Paulus i Galaterbrevet att: “Nu är vi inte längre man och kvinna, utan ett i Kristus”. Så frågan blev: Säger Paulus emot sig själv, eller kan båda vara sanna samtidigt?
“Men vi följer ju Jesus, inte Paulus”, är en kommentar som återkommer. Men Paulus bekräftas, både av Jesus själv, de andra apostlarna och genom de under och tecken som följde hans förkunnelse, vara en av Apostlarna, en av dem som fick i uppdrag att föra Jesu lära vidare. Och i Efesierbrevet läser vi att “församlingen är byggd på apostlarna och profeternas grund med Kristus som hörnsten”. Bibeln är skriven av profeter och apostlar och en grund lägger man ju bara en gång. Nej, det håller inte att vifta bort Paulus.
Efter några års brottningskamp har jag äntligen börjat gå in för landning. Jag har börjat våga tro på att Guds vägar är högre än våra vägar. Vågat tro på att Sanningen finns i hans Ord – Bibeln – och inte i vår kultur.
Ett stort problem tror jag är att män genom kyrkans historia inte har förstått hur Guds församling ska byggas. Guds rike är ingen platt organisation, det finns en hierarki, men inte som i världen! De som står högst i hierarkin är de som måste offra mest, och Jesus – Kungars Kung – visade oss detta genom att offra sitt liv för mänskligheten. Och apostlarna, de levde inga lyxliv utan offrade all bekvämlighet för att förkunna evangeliet, ända till döds.
Att Gud har gett männen i uppdrag att leda församlingen har inget med förtryck att göra. Inga “ryggdunkande” bröder som möts bakom stängda dörrar. Att vara ledare i Jesu församling handlar inte om att vara duktig på att peka med hela handen utan om att ge sitt liv och offra sin bekvämlighet för fårens skull. Det handlar om att tjäna och att axla ett tungt ansvar.
[ Läs tidigare inlägg | Andréas Skogholm och P-O Flodström: Gud vet vad han gör när han kallar kvinnor ]
Detta ansvar har Gud gett till mannen. Jag har börjat se skönheten i denna ordning, och jag längtar efter att få se församlingar som vågar låta Ordet forma allt de gör, även i denna fråga.
Jag längtar efter att få se trygga stabila manliga ledare som offrar sin bekvämlighet och leder med Guds auktoritet, som tjänare. Män som också vågar bjuda in kvinnorna – som rådgivare, bollplank och högt värderade medarbetare. Detta ser vi ju exempel på i Bibeln: Paulus nämner flera högt värderade kvinnor som arbetade för evangeliets utbredande! Vägen får inte gå tillbaka till något som varit, vi måste se framåt. Hitta den smala vägen – mellan dikena.
Men jag själv då? Jag är ju fortfarande ledare för en församling tillsammans med min man … Ja, min längtan är faktiskt att få ta av mig ledarskapets tunga börda, men det ligger just nu i Guds händer. Tills vidare lutar jag mig på att det faktiskt finns exempel i Bibeln på att Gud låter en kvinna leda när det saknas manliga ledare.
*Komplementarism: tron att kvinnor och män har olika men kompletterande roller och ansvar i äktenskap, familjeliv och religiöst ledarskap.
**Egalitarism: tron att befogenhets- och ansvarspositioner i äktenskap och religion bör vara lika tillgängliga för kvinnor som män.
[ Läs även | Judith Fagrell: När kyrkligt ledarskap riskerar att krocka med dess identitet ]
[ Läs tidigare inlägg | Lukas Hagel: Gåvan att leda viktigare än kön ]
