Efter ett efterlängtat sportlov kom vi i början av mars tillbaka till skolan och började genast förbereda oss för distansundervisning. Läget var allvarligt, det insåg vi snabbt. Vi testade digitala läromedel och vi funderade över hur vi skulle anpassa undervisningen på bästa sätt för eleverna. Vi väntade och lyssnade uppmärksamt på varje presskonferens. Man kunde nästan ta på stämningen. Vi var redo. Men det kom inget besked om arbete på distans i grundskolan. Så vad skulle vi göra? Fortsätta som vanligt? Ja, så blev det. Och det är jag tacksam för.
[ Läs även | Rapport: Över hälften av frikyrkliga ungdomar lämnar tron ]
Under de senaste månaderna har lektionerna pågått som vanligt och på halvtio-rasten har jag fortfarande mött mina kollegor över en kopp kaffe och pratat om livet. Jag är glad över min vardag och tacksam för att den har kunnat fortsätta. Jag vet att det är många, i min direkta närhet men också i samhället i stort, som har fått offra mycket av sin vardag för att på bästa sätt kunna vara med och stoppa smittspridningen. För mig har det betytt mycket att kunna möta mina kollegor och mina elever varje dag. Jag är tacksam över att ha haft ett jobb att gå till.
Vi är helt enkelt för få vuxna och det har blivit särskilt påtagligt under året som gått.
— Helena Newman
Har vi lärare då inte påverkats något av pandemin? Jo, definitivt. I skolans värld arbetar vi alltid med mycket små marginaler. Vi är helt enkelt för få vuxna och det har blivit särskilt påtagligt under året som gått. I våras gick många av oss lärare på knäna. När jag kom till arbetet dök nya uppgifter upp. Det fattades folk på alla positioner och vi täckte upp för varandra så mycket vi bara kunde, för många var sjuka och vikarier kunde vi inte längre ta in på skolan. Vi ordnade med hemuppgifter till de elever som var hemma. Vi ägnade mycket tid åt att se till att alla elever höll så bra distans till varandra som de bara kunde och vi tvättade händerna – hela tiden.
Så när hösten kom ställde vi oss frågan: “Hur ska vi orka ännu en termin av detta?”
Men det gick och det går. Hur? Det vardagliga mötet har, som sagt, varit oerhört betydelsefullt. Det är mer än en gång vi kollegor har sagt att vi är så glada för varandra! Jag märker mer och mer hur meningsfullt mitt arbete är och att jag och mina kollegor gör skillnad på riktigt. Vi gör skillnad för enskilda elever men också för hela familjer och faktiskt för hela samhället. Skolan har en viktig samhällsbärande funktion. Under det här året har det verkligen landat hos mig. Och för att fortsätta det viktiga arbetet behöver vi fler kloka och trygga vuxna på plats för eleverna varje dag. När världen runt omkring känns osäker står skolan och personalen för trygghet och rutiner varje dag, precis som vanligt.
Under december och januari publicerar Dagen texter av ett antal personer som delar med sig av erfarenheter och lärdomar från pandemiåret 2020 som de tar med sig till 2021.
[ Läs tidigare inlägg | Herbert Nyman: Sveriges låga självförsörjningsgrad blev plötsligt uppenbar ]
[ Läs tidigare inlägg | Signe Brengesjö: Pandemin har vänt upp och ned på gymnasietiden ]
[ Lärdomar från pandemiåret 2020 | Eva Skog: Gudstjänstlivet har förpassats till soffan ]
