Återigen nås vi av nyheten om en profilerad kristen ledare som inte kan vara kvar i tjänst på grund av moraliskt haveri. Denna gång handlar det om Carl Lentz, som tills i november var pastor i Hillsong i New York City. Det är en berättelse om sexuell omoral, men också om ett liv i den absoluta gräddan av kändisar, pengar och berömmelse. När nu bilden klarnar handlar ledarkulturen om utnyttjande av frivilliga, om dyra vanor, utseendefixering, luxuösa kläder och vad Hillsongs Brian Houston kallar “ett generellt narcissistiskt beteende, manipulation och upprepade lögner där Lentz behandlat människor illa”. Gång på gång inträffar dessa haverier, och de är ganska lika, oavsett om de handlar om kändispastorer i USA, ledare i Sverige eller katolska präster som tappat fotfästet.
En viktig fråga att ställa sig när en ledare visat sig ha svårt att hantera makten är om denne är stark eller svag. Gång på gång hör vi människor säga: “Organisationen orkade inte med en så stark ledare.” Det uttrycks som ett obestridligt faktum, men frågan är om det stämmer. Kan det vara så att en ledares obearbetade inre snarare är det som driver fram ett alltmer narcissistiskt beteende?
[ Läs även | Hillsongpastor i USA sparkas ]
Narcissismens kärna är att till varje pris upprätthålla bilden av sig själv som god, unik och grandios. Genom att använda sig av andra människors kärlek, sårbarhet, lojalitet, beundran, karriärer och rykte upprätthåller narcissisten den grandiosa bilden av sig själv (som inte är deras verkliga jag). För narcissisten är offentligheten, rollen och ytan allt. Mycket av detta bottnar i en ständigt närvarande skam man inte vill vara i kontakt med. Man kompenserar för sin inre osäkerhet med yttre attribut, och får i den flykten aldrig syn på sig själv i verklig mening.
När en ungdomspastor i Sverige, på grund av sin förkastelseproblematik, driver unga människor framför sig med hot och utskällningar blir mekanismerna tydliga. Den unga volontären behöver gå hem efter ett tiotimmarspass i kyrkan. Detta uppfattas som bristande lojalitet, och vredesutbrottet är ett faktum. Ledaren uppfattas som stark, men är egentligen full av obearbetade sår som kompenseras genom ett gränslöst maktspråk.
Talet om tjänande och andras behov i värsta fall utgör en utmärkt mylla för maktmänniskan.
— Helen Västberg och Fredrik Lignell
Makten korrumperar alltid, och det verkar som att den dessutom tenderar att förblinda oss. Pengar, sex och makt beskrivs ofta som den klassiska trion av frestelser. Traditionellt har kyrkan haft starkt fokus på sexualmoralen, och på senare år finns det ett uppvaknande också när det gäller pengar, konsumism och fördelningspolitik. Men kring makten menar vi att det fortfarande finns ett stort mått av naivitet.
[ Läs även | Joakim Hagelius: Skilj på bruk och missbruk av makt ]
För några år sedan tillsattes en oberoende utredning för att klargöra vad som skett runt Bill Hybels ledarskap i Willow Creek i Chicago – ett sammanhang som starkt påverkat svensk frikyrka, och kanske särskilt Hillsong-generationens föräldrar. En mening från det långa dokument som togs fram sticker ut: “Bill Hybels ledarstil var beroende av makt, position och kändisskap”. Det är en skakande mening om en pastor. Just de sakerna säger Jesus nej till i öknen när djävulen försöker få honom att gå en annan väg än korsets.
I våra respektive professioner möter vi ofta människor vars liv skövlats av maktmänniskornas framfart, inte sällan i en kyrka. Inget tyder på att maktmänniskorna är vanligare i kyrkan, men inte heller färre än i samhället i stort. Skillnaden är att maktövergrepp i Guds namn riskerar att såra extra djupt. Men om Jesu liv är marinerat i tjänande och utgivande, hur kan det då komma sig att makthaverierna ständigt uppstår i den kristna kyrkan?
[ Läs även | Joakim Hagerius: Bill Hybels är inget helgon ]
Vår spaning är att talet om tjänande och andras behov i värsta fall utgör en utmärkt mylla för maktmänniskan. Genom att ständigt ha fokus på någon annan kan narcissisten fortsätta gömma sig i ljuset. I synnerhet frikyrkan lever dessutom med en ständig jakt på tillväxt och resultat, och i den ivern är det lätt att gå vilse. När statistiken och de höga tillväxtstaplarna blir beviset på att allt står rätt till har kyrkan abdikerat från kallelsen att urskilja.
Så hur ska en kristen kyrka förhålla sig till makten? Vi behöver förstå dess inneboende förmåga att skövla både gemenskaper och enskildas liv. Vi behöver avslöja de krafter som sätts i rörelse när offentlighet, yta, rikedom och kändisskap kommit att ses mer som en tillgång än som en frestelse. Vilka obearbetade sår driver ledare att gång på gång överträda andras gränser? Vilken kultur byggs runt ett ledarskikt? Får man ställa frågor? Vad händer om man inte håller med? Vad blir det av en kultur som hyllar ungdom och högt gasreglage, men har problem med den som har erfarenhet, perspektiv och nyanser? När avskiljde vi senast en människa som inte blir så imponerad av fortkörningarna, utan vars uttalade nådegåva är att då och då dra i bromsen?
Må vi botas från vår naivitet när det gäller makten i kyrkan.
[ Läs även | Hillsongpastor: Jag tar fullt ansvar för mina handlingar ]
