G K Chesterton (1874–1936) sa om sin tids avhumaniserande filosofi: “Grymhet mot en man är inte bara grymhet, det är förräderi” (min översättning). Med andra ord är omsorg om de fattiga en plikt, inte ett val. När Jesus sa “Saliga är de fattiga, ty dem tillhör himmelriket” menade han att vi borde behandla dem som kungar och drottningar, som det de är.
Kristus visste att de fattiga får lida när de rika prioriteras. Utvisningar är ett tydligt exempel på det: Ett krig mot de fattiga av ett av världens rikaste länder. När flyktingar knackar på dörren har de inga pengar att erbjuda. Vissa av dem drunknar däremot i Medelhavet för att de inte har råd att köpa en flygbiljett. Vissa av dem får inte sova i en säng för att de – som Maria och Josef – utvisas från alla boenden.
[ Läs även | Stadsmissionen: Ökad fattigdom i Sverige i pandemins spår ]
Det är inte i huvudsak fattiga som påstår att vårt land hotas av flyktingar. Som alltid är det de giriga, de som väljer att bygga sina rikedomar på fattigas axlar och samtidigt beklagar att deras skatt höjs från behagliga nivåer till aningen mindre behagliga nivåer.
Nu i jul är det passande att påminna sig om en annan välkänd figur som också hade vanan att klaga på de fattiga. Han heter Ebenezer Scrooge. Han är känd som huvudkaraktären i romanen “En julsaga”, av Charles Dickens. Scrooge tyckte också att de fattiga var hans axlar till last. Han tyckte också att vi borde göra oss av med dem för att spara en slant. Som alla girigbukar hade han fel, och likt honom kanske vi en dag hemsöks av de fattiga vi utvisat.
[ Läs även | Elisabeth Sandlund: Hoppet lever i migrationsfrågan ]
