Cykeln skramlar när jag trampar över kullerstensgatan mot den plats dit jag ska cykla varje morgon de tre kommande åren. Det glittrar inombords men euforin och pirret i ovissheten brottas med rädslan för att inte passa in. Dessutom finns det två sidor av att börja gymnasiet just den här hösten. Två olika sidor som ständigt kommer väga lika tungt i mig.
Jag har sett fram emot det här länge. Att äntligen lära känna nytt folk och få den första tiden att bli något att verkligen minnas. Jag känner det i stämningen när vi står där på den fulla skolgården första dagen i ettan. Den sprudlande längtan efter tiden som börjar nu.
Under de första veckorna handlar allt om att umgås, komma nära och få en plats i sammanhanget. Alla vet att det förväntas av en att hamna rätt. Samtidigt strävar samhället åt motsatt håll och vi uppmanas noga att följa restriktionerna. Får höra att vi borde hålla avstånd och inte träffa varandra i onödan. Allt känns som en omöjlig ekvation där “hålla avstånd” och “komma nära” är tvungna att bli lika med varandra.
Kanske har vi förstått att det viktigaste är något mycket mer grundläggande än så.
— Signe Brengesjö
Samtidigt som jag har fullt upp att komma in i mitt nya sammanhang är tanken på att smitta mormor och morfar ständigt närvarande. Hur vi när vi träffas noga håller avstånd, tvättar händerna och ses utomhus medan jag i skolan umgås närmre än någonsin med människor jag aldrig tidigare mött. Med samma tanke i bakhuvudet skäms jag över att vissa inte verkar bry sig. Står tätt intill varandra i korridorerna och kramas när de ses. Jag känner skam men kan ändå förstå. För att vara den som tackar nej, avstår från att kramas eller inte vill hänga på efter skolan, blir att sticka ut från mängden – den mängd som allt i början av ens gymnasietid handlar om att bli en del av. Därför förstår jag, även om tanken på riskgrupper och vårdpersonal alltid finns som en molande tanke i mig. Vad är värt att prioritera, vad är värt att offra? Vad jag än väljer känns ingenting bra.
[ Läs tidigare inlägg | Helena Newman: I skolan gör lärare skillnad för hela samhället ]
När jag cyklade över kullerstenarna mot första dagen av min gymnasietid föreställde jag mig inte det här. Det gjorde ingen annan av alla pirriga ettor på skolgården heller. Just då drömde vi om en tid av att stå tillsammans i konserthav, kramas innerligt trots att vi träffades i går och fika på kafé utan dåligt samvete. Vi tänkte inte på att vårt första år skulle präglas av en pandemi. Vi drömmer fortfarande om allt det där men efter en tid av att ha varit tvungna att välja mellan närhet och avstånd så har drömmarna förändrats. Kanske har vi förstått att det viktigaste är något mycket mer grundläggande än så. Känslan av att få komma in i ett sammanhang och vara nära utan att känna skam.
[ Läs tidigare inlägg | Herbert Nyman: Sveriges låga självförsörjningsgrad blev plötsligt uppenbar ]
[ Läs tidigare inlägg | Eva Skog: Gudstjänstlivet har förpassats till soffan ]
