En eftermiddag i november 2020 kryssar jag genom vimlet av människor kring T-Centralen på väg mot en synundersökning. På väg mot rulltrappan upp till Åhlens passerar jag en liten farbror som tilltalar ett ungt par.
“Kan ni hjälpa mig? Kan ni ge mig en krona?” Han ser inte ut som en missbrukare. Jag blir irriterad – ber han om en sådan löjligt liten summa för att låtsas vara ödmjuk?
Medan jag går vidare kommer ett par tankar upp i medvetandet: 1) Två dagar efter löning är bankkontot fullt. 2) Jag har just ätit en räksallad på Panini utan att tveka inför priset (135 kronor). 3) Jag är på väg att beställa glasögon för flera tusen kronor. Om jag ger honom hundra kronor kan han göra något vettigare resten av dagen än att tigga. Jag gör en U-sväng tillbaka mot farbrorn. Trion står där de stod. Det unga paret försöker fortfarande lösgöra sig från situationen.
“Jag kan hjälpa dig. Men vi behöver gå till en uttagsautomat”, säger jag. Det tar en stund för farbrorn att förstå vad jag menar. Jag förklarar att den närmsta automaten ligger inne i Åhlens. I rulltrappan upp presenterar han sig som Vicente. Han erbjuder sig att visa sitt ID-kort.
“Varför vill du visa mig det?” undrar jag.
“För att jag vill att du ska veta vem jag är”, säger Vicente. “Jag kommer från Bolivia. Jag har varit medborgare i Sverige i 35 år. Men bara på pappret.”
“Varför behöver du pengar?” frågar jag.
“Min pension kommer på tisdag”, svarar Vicente.
Den idé jag hade och försökte klamra mig fast vid var att det goda jag väljer att göra kommer från mig.
Redan i rulltrappan till gatuplanet är jag klar med överslagsräkningen. Ni vet: Hur mycket man ska ge, hur mycket personen verkar behöva och förtjäna. Vi kryssar genom trängseln på parfymavdelningen. Vicente går långsamt och jag får stanna flera gånger bland parfymdofterna för att vänta in honom. Han frågar: “Hur kom det sig att du var här just i dag?
Jag känner en värme strömma genom mig, som en het vind. Jag ger den fri lejd. Vid uttagsautomaten tar jag ut en femhundring och ger till Vicente. Hans ögon vidgas i förvåning.
“En dag kommer vi ses igen!” säger han andäktigt.
“Det tror jag säkert att vi gör”, svarar jag. Jag minns en fras ur mitt begränsade spanska ordförråd. “Que Dios le bendiga!” säger jag. Gud välsigne dig. Vicentes ögon vidgas igen av förvåning och glädje. Han vinkar till mig många gånger genom glasväggen när jag går.
I och med detta möte, den 27 november 2020, tar ett personligt 30-årigt krig slut för mig: Kriget mellan två idéer om godhet. Den idé jag hade och försökte klamra mig fast vid var att det goda jag väljer att göra kommer från mig. Den andra idén som jag värjde mig mot var att Gud är den enda källan till det goda. Att våra val inskränker sig till att låta Hans godhet lysa igenom oss eller att blockera den. Denna idé förminskade mitt värde och min roll i livet.
Men om jag är min egen godhets källa förvandlas mottagaren just till en tiggare när jag väljer att portionera ut lite godhet. Endast Gud lyckas korsa ihop min tillfälliga rikedom med en annans fattigdom på ett sådant sätt att vi båda går glädjestrålande ur vårt möte och har berikat varandra. Vapenstillestånd inleds. Jag kapitulerar och reser vit flagg inför den heta vinden.
