Efter att ha läst Miriam Tinglöfs artikel “Det finns skönhet i Guds ordning om ledarskap” i Dagen (11/12) finns det mycket i hennes attityd och sätt att närma sig Bibeln som jag sympatiserar med. Viljan att låta Guds ord vara det främsta rättesnöret för lära och liv, i stället för att hålla upp ett blött finger i luften och fundera över vart trendvindarna i samtidskulturen blåser. Upptäckten att det finns ett sätt att läsa Guds Ord som inte bara handlar om att hitta ett direkt tilltal, det som i värsta fall kan urarta till att Bibeln blir en sorts “horoskoptexter”. Jag sympatiserar också med oviljan att bygga upp en motsats mellan Jesus och Paulus. Allt det här är sunt. Men trots att artikelförfattaren och jag närmar oss bibeltexterna med en ganska likartad attityd har jag kommit till en helt annan slutsats i fråga om manligt och kvinnligt i församlingens tjänst. Lukas Hagel, som har initierat samtalet, efterfrågar mäns bidrag. Här kommer ett sådant.
Jag kan hålla med om att 1 Tim 2:11–15, där Paulus talar om att han inte tillåter kvinnan att undervisa eller bestämma över mannen, med hänvisning till skapelsen, är en svår text. Så svår att jag tror att vi ska vara försiktiga med att låta den texten vara utgångspunkten för att forma en lära på det här området. Men det finns kanske ingångar som delvis förklarar vad Paulus menar. Tidigare i kapitlet har han riktat sig till männen och kvinnorna i plural. Männen ska be “utan vrede och utan förbehåll”, kvinnorna ska pryda sig med goda gärningar, hellre än dyrbara kläder. Men i vers 11 byter Paulus plötsligt från flertal till ental: “Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet …”
Om Paulus tilltal i 1 Tim 2 är ett generellt förbud för kvinnor att undervisa skapas en mängd nya frågor.
— Sören Perder
I vers 12 används två verb för det som Paulus inte tillåter: undervisa och bestämma. Båda har samma grammatiska form och bör tolkas tillsammans. Den troligaste tolkningen är att det är ett ordpar med betydelsen “undervisa för att kontrollera”. Att “ta emot undervisning i stillhet” är inget nedlåtande, utan det normala sättet. Paulus uppmuntrar, precis som Jesus, kvinnorna att förkovra sig, ta emot undervisning. Kanske är det så att Paulus vänder sig till en speciell kvinna i församlingen i Efesos, som han skriver till, en kvinna som hade misstolkat sin frihet i Kristus och genom sin undervisning ville kontrollera församlingen. Problemet med kvinnorna i Efesos var inte att de var kvinnor utan att de inte fått tillräcklig undervisning.
[ Eleonore Gustafson: Rusta de unga med argument för kvinnligt ledarskap ]
Om Paulus tilltal i 1 Tim 2 är ett generellt förbud för kvinnor att undervisa skapas en mängd nya frågor. Hur kunde han då så starkt bejaka till exempel Priscas tjänst i sina brev, hon som faktiskt verkar ha varit mer framträdande än maken Aquila, eftersom hon oftast nämns först? Hur kunde Paulus i så fall räkna upp en sådan mängd kvinnor i Rom 16 och kalla deras tjänst vid samma namn, “tjänare”, som det han helst använde om sig själv? Och hur kunde han till och med hälsa till en kvinnlig apostel, Junia, (Rom 16:7, se Svenska Folkbibeln med not)? Att det skulle handla om en man, Junias (Bibel 2000), är en efterhandskonstruktion av översättare som inte kunde tänka sig att en kvinna var apostel.
1 Tim 2 har flera komponenter som är svåra att få ihop. Hänvisningen till att Eva orsakade syndafallet krockar med Romarbrevet 5, där Adam görs ansvarig. Det märkliga påståendet att kvinnan blir frälst genom sitt barnafödande skapar förstås också en rad svårigheter, både för ensamstående och för andra kvinnor som inte får egna barn. Vi får kanske hålla med Petrus om att en del som Paulus skriver är svårt att förstå (2 Tim 3:16) …
[ Kvinnoprästmotståndare fick tillbaka kragen – nu utreds kyrkoordningen ]
Ett par sunda bibeltolkningsprinciper är att låta “skrift förklara skrift” och att låta det “tydliga förklara det dunkla”. Då har jag valt att ta min utgångspunkt främst i till exempel Galaterbrevets ord om att “Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28). Och i Paulus eget exempel, där han bejakade kvinnor i ledande tjänster i församlingen. En mer utförlig genomgång av bibeltexter som berör ämnet finns i “Här är man och kvinna” i skriftserien från Teologiska nätverket i Pingst.
Jag tror precis som Tinglöf på att män och kvinnor kompletterar varandra. Men jag har aldrig förstått varför det ska stå i motsats till att vi är jämlika. Det komplementära behöver ju inte tolkas i hierarkiska termer, utan som att både kvinnor och män behövs i Guds rike och i församlingens ledarskap.
Det här samtalet behövs. Jag uppskattar den ödmjuka tonen i Miriam Tinglöfs artikel. Jag hoppas att hon och många andra kvinnor frimodigt fortsätter att tjäna i sina församlingar, också i ledaruppgifter. Om församlingen ska kunna fullfölja sitt stora uppdrag har vi inte råd att visa upp halva laget på läktaren. Jag håller med Lukas Hagel om att vi behöver samtala vidare. Det är viktigt att ha stabil grund för våra teologiska ställningstaganden.
[ Läs tidigare inlägg | Lukas Hagel: Gåvan att leda viktigare än kön ]
[ Läs tidigare inlägg | Miriam Tinglöf: Det finns skönhet i Guds ordning om ledarskap ]
