Lördag 28 mars
Vår yngste vill hänga på när jag initierar lördagspromenad. Våren spirar runt oss fyra på vandring runt den lilla sjön. Min nyss fyllda femtonåring och min pappa går framför mamma och mig och småpratar kilometer efter kilometer. Jag inser att det är första gången jag ser dem gå och småprata tillsammans. Födelsedagsfika och middagsbjudningar i all ära, men det här är ett annat sätt att umgås. Tacksamheten fyller mig till brädden. Tänk att den här pandemin ändå för något gott med sig.
– Ni måste vara jätteförsiktiga så ni inte smittas, säger jag för fjärde gången till pappa innan vi skiljs åt.
Tre dagar senare är han inte med på vår inbokade promenad. Han känner sig inte kry. Några dagar senare ligger min pappa i respirator.
[ Läs mer | Ulrica Stigberg: Värst är att inte få vara nära pappa ]
Tisdag 21 april
Pappas liv hänger på en skör tråd. Oron fyller varenda cell i kroppen. Ovissheten tar kraft och ork. Jag vaknar tidigt, sätter mig framför datorn och skriver.
Pappas dödsannons.
Jag fortsätter med pappas griftetal. Låter orden flöda ur mig:
Älskade, älskade Pappa!
Sist jag var på begravning var jag det med dig och Mamma. Du hade begravningskavajen på dig och plockade upp en bunt med begravningsprogram.
– När jag dör vill jag att du håller i min begravning.
– Jag vet inte om jag klarar det. Men om det är det du önskar så gör jag det, svarade jag.
Allting är bara till låns! var orden jag sa när jag fick sista ordet på din stora 80-årsfest.
Jag fortsätter skriva. Det blir långt.
Jag förebrår mig för mina katastroftankar. Men inser att det är mitt sätt att göra mig redo för det som kan komma vilken dag eller minut som helst. I dödsskuggans dal finns annars inte mycket mer att göra än att vänta, hoppas, be. Och promenera. Blott ett steg, ett ögonblick i sänder.
Mamma och jag har sedan pappa åkte iväg i ambulansen mötts och gått i timmar. Våra promenader rymmer oro, ovisshet men också ett manifesterat hopp. Det är som att varje steg förmedlar att oavsett hur detta kommer slutar så kommer ett nästa steg. Det finns en framtid. Livet går vidare.
Lördag 21 november
Likt en spårhund går vår yngste framför mamma, pappa och mig.
– Här! ropar han och pekar ner i backen där svårupptäckta trattkantareller skymtar i den novembergrå markvegetationen.
Det känns som vi är på skattjakt. Vi letar, jublar och plockar.
Men jag vet att den största skatten är att vi är här. Tillsammans.
Jag tar kort, känner att jag vill bevara stunden men vet att det inte går att hålla kvar ögonblicket som är.
Jag lever mer i nuet nu.
En dag. Ett ögonblick i sänder.
Mitt griftetal ligger kvar i datorn.
Ytterligare en tid.
För allting är bara till låns.
[ Läs mer | Gösta Andersson, 81, ansågs för gammal för intensivvård – nu är han tillbaka hemma ]
