Jag vill tacka Sören Perder och Linalie Newman för deras svar på min debattartikel. Jag är tacksam att det finns fler som brottas med Ordet och jag önskar att detta skulle bli mer norm än vad jag upplever att det är i dag. Min erfarenhet är att bara en uppfattning presenterats som den enda sanna, självklara tolkningen i denna fråga, och vi behöver bli bättre på att undervisa fler tolkningar så att människor själva kan utvärdera vilken slutsats som är mest trovärdig.
När det kommer till frågan om ledarskap menar jag att ledarskap bör vara en tung börda. Inte övermäktigt tung förstås, men om man uppfattar sitt ledarskap som lätt och ledigt tror jag att man gör något fel. Jakob skriver att inte många bör bli lärare för de ska få en strängare dom (Jak 3: 1) och Jesus säger att för den som förleder en av hans minsta vore det bättre att kastas i havet med en kvarnsten runt halsen (Luk 17:2). Som ledare och lärare bör man bäva i ödmjukhet inför Gud som man tjänar. Det är just denna bävan jag syftar på som min tunga börda.
[ Linalie Newman: Självklart kan kvinnor vara pastorer och ledare ]
Med ledarskap och auktoritet syftar jag främst på ansvaret för vad som undervisas. Precis som Perder noterar bör “undervisa” och “bestämma” tolkas tillsammans i 1 Tim 2:12, men det känns långsökt att inte använda en så tydlig text när vi ska tala om våra roller i församlingen bara för att den är “svår”.
Jag har, precis som Newman, fascinerats över hur Jesus bemötte kvinnor. Hur han revolutionerade synen på kvinnan i en kultur där hon inte var mycket värd. Många som läst Bibeln ytligt kan uppfatta den som kvinnofientlig, men det är precis tvärtom! Även Paulus var kontroversiell när han betonar att vi inte längre är man och kvinna utan ett i Kristus. Detta bibelord måste ha ansetts provocerande i den omgivande kulturen, men Paulus är tydlig: Inför Gud är vi alla lika.
Tänk så många män som missbrukat sitt uppdrag när de inte följt Bibelns tydliga anvisningar.
— Miriam Tinglöf
Men, detta bibelord handlar inte om vilka roller vi har i Guds församling och det blir märkligt att använda det som utgångspunkt när vi diskuterar just rollerna. Det blir också problematiskt om vi likställer jämlikhet med lika roller. Är inte ljudkillen och pastorn lika inför Gud? Cellgruppsmedlemmen och pastorn? Självklart! Vi är alla lika inför Gud oavsett vilken roll vi har i församlingen.
Det är väldigt mänskligt att tänka att just kallelsen till ledarskap är det yttersta uttrycket för jämlikhet. Tyvärr har de flesta av oss, även jag, en tendens att upphöja ledarskapets roll. Men under ett gott ledarskap får alla blomstra i att göra det vi är kallade till: goda gärningar till Guds ära (Ef 4:12). Och det gäller alla – män, kvinnor, ungdomar och barn.
[ Sören Perder: I frågan om ledarskap behöver skrift förklara skrift ]
Vi tenderar också ofta att värdera ledarskap utifrån samhällets syn, där ledarskap innebär makt, att få påverka och att utöva auktoritet genom att ta alla viktiga beslut. Här vill jag återigen poängtera att ledarskap i Guds rike är att vara den störste av tjänare. Jesus gav oss ett tydligt exempel att följa när han tvättade lärjungarnas fötter. Ledarskap är ingen upphöjd position, ingen plats för att glänsa. Allt en ledare gör ska peka på Jesus, på evangeliet, på vår otillräcklighet och den nåd Gud visat oss när han offrade sin son för vår skull.
Jag uppfattar en ödmjukhet inför Ordet hos både Newman och Perder, men den alternativa tolkningen som Perder presenterar känns inte glasklar och om jag måste läsa en annan bok än Bibeln, som Newman föreslår, för att få klarhet i detta ämne blir jag skeptisk.
Det vore såklart enklare för mig att anamma den egalitära synen, men jag finner ingen hållbar biblisk förankring. Jag ser snarare en röd tråd genom hela Bibeln av att Gud lagt det största ansvaret på mannen. Redan Adam fick ju ta ansvar inför Gud för Evas överträdelse. Och precis som jag skrev i min förra artikel så har jag börjat se en skönhet i denna ordning.
Nyckeln för mig var när jag läste Ef 5 där Paulus undervisar om hur mannen och kvinnan ska förhålla sig till varandra. Han börjar med en kort uppmaning till kvinnan att underordna sig och fortsätter sedan med en längre undervisning om hur mannen ska behandla kvinnan. Att mannens roll är att älska kvinnan som sig själv och offra sig för henne så som Kristus offrade sig församlingen. Detta speglar också något ännu större enligt Paulus, nämligen Kristus och församlingen. Många anser en teologi där församlingsledarskap är reserverat för män vara kvinnoförtryckande. Men hur kan det finnas något förtryckande i ett ledarskap som utgår från tjänande?
[ Eleonore Gustafsson: Rusta de unga med argument för kvinnligt ledarskap ]
Vi ser nog ofta på manligt ledarskap med historiens glasögon. Tänk så många män som missbrukat sitt uppdrag när de inte följt Bibelns tydliga anvisningar – det är inte konstigt att kvinnor känt ett behov av att kliva fram. Men lösningen måste alltid vara att gå tillbaka till Bibeln och se vad den säger om saken och hålla våra ledare ansvariga till det.
Jag hoppas att detta samtal leder till att vi vågar utmana oss själva att fundera över om Guds vilja kan vara en annan ordning än den vi i dag, i vårt hörn av världen, tar för självklar. Jag vill också uppmana alla ledare att våga presentera flera sidor än en, av texter som teologer i långa tider har brottats med.
[ Andréas Skogholm och P-O Flodström: Gud vet vad han gör när han kallar kvinnor ]
[ Lukas Hagel: Gåvan att leda viktigare än kön ]
[ Miriam Tinglöf: Det finns skönhet i Guds ordning om ledarskap ]
