När jag var yngre kände jag en äldre kvinna som låg för döden, en av dessa som under ett långt liv gett sig själv till Guds verk i världen. När goda vänner besökte henne på äldreboendet sa hon till dem, inte utan glimten i ögat: “Nu ska jag visa dem hur en kristen människa dör!” Hon syftade på personalen, och såg framför sig en sista möjlighet att få vittna om ett liv där fruktan för döden mist sitt kyliga grepp.
Den pågående debatten om eutanasi påminner mig om hennes ord. Många tycks mena att vi här står inför en svår fråga, ett etiskt dilemma, och det är lätt att förstå varför: Det handlar ju om människors liv och lidande. Men dilemman uppstår inte i ett vakuum, de uppstår som resultatet av hur en situation uppfattas och beskrivs. Intressant nog har kyrkan historiskt inte uppfattat just denna fråga som ett etiskt dilemma.
[ Läs mer | Elisabeth Sandlund: Dödshjälp ger inte ”värdig död” ]
Jag tillhör de som menar att det vore olyckligt att legalisera aktiv dödshjälp. Argumenten för den positionen är viktiga och hör hemma i den offentliga debatten. Där är det naturligt att formulera argument som appellerar till så många som möjligt. Däremot är det angeläget för kristna att skilja mellan den typen av argument och de övertygelser som motiverar på ett djupare plan. I frågan om aktiv dödshjälp finns trots allt en djupare kristen grammatik – ett sätt att uppfatta världen och människan – än den som vanligtvis kommer fram i debatten.
Utan denna djupare grammatik blir argumentationen påfallande tunn. Johan Ungers debattinlägg är ett exempel. Han tycks mena att den avgörande frågan i sammanhanget är huruvida eutanasi bryter mot det femte budet, “dödsförbudet”, och kommer fram till att så inte är fallet. I stället kan vi utifrån idén om det okränkbara människovärdet, “basen i den kristna etiska läran”, motivera att “man ska bestämma själv.” Idén om människans värde är förstås viktig i den kristna etiken, men att den är själva grunden skulle vara nyheter för teologer i den långa kristna traditionen. Särskilt problematiskt blir det när denna idé tas som intäkt för att man i fråga om sin egen död måste få bestämma själv.
För kristen tro är livet alltid en gåva från Gud, en gåva som ständigt tas emot.
— Andreas Nordlander
Det grundläggande problemet i resonemanget är att en eller ett par principer lyfts fram som avgörande för en etisk fråga, men lösrycks från den större berättelse som den kristna tron uttrycker. I stället placeras de rakt in i en annan berättelse om självbestämmande och människans myndighet och kommer då att betyda något helt annat. Så är det med alla principer: I sig själva kan de betyda nästan vad som helst. Eutanasidebatten illustrerar detta väl eftersom alla inblandade hänvisar just till människans värde. Det är först när principer och idéer inlemmas i en större berättelse som de kommer att betyda något specifikt.
Vilken är då denna större kristna berättelse, den djupare grammatiken? Det hör till sakens natur att den inte kan artikuleras inom ramen för ett debattinlägg, men ett par aspekter kan lyftas fram.
[ Läs tidigare inlägg | Anders W Jonsson: Det behövs bättre palliativ vård - inte aktiv dödshjälp ]
För kristen tro är livet alltid en gåva från Gud, en gåva som ständigt tas emot. Det gäller också andra människors liv – gåvan är alltid ett liv tillsammans, något vi gemensamt förvaltar. Den uppfattningen om livet rimmar illa med en stark betoning på rätten att själv bestämma när livet avslutas, när vi inte längre vill vara en del av gemenskapen; det skaver mot den kristna grundberättelsen. Talet om autonomi hör däremot logiskt hemma i den typen av modern liberalism som är den självklara utgångspunkten för många dödshjälpsförespråkare. Men det är i grunden en annan berättelse.
Förståelsen av frihet illustrerar denna skillnad. Att vara fri är alltid något eftersträvansvärt, men den kristna traditionen förutsätter aldrig att vi är fria bara i kraft av att vara människor. Tvärtom betonas vår bundenhet och behovet av befrielse. Friheten är mer komplex än man kan tro. Vi kan bli allt friare, men bara genom gemenskapen med Gud och våra medmänniskor. När eutanasiförespråkare talar om vikten av det fria valet förutsätts däremot en annan idé om frihet: Att vi som enskilda individer själva kan välja allt som är väsentligt i livet, inklusive när och hur vi ska dö.
Frågan om hur vi tänker om döden kan inte skiljas från hur vi uppfattar livet – vad som är själva poängen.
— Andreas Nordlander
“Frivillighet” tycks därför för Gunnar Hagberg och Stellan Welin vara en relativt okomplicerad sak som kan säkerställas med ett medicinskt-etiskt protokoll. Mycket hänger på detta. För när vi tror oss vara fria, medan vi egentligen styrs av osynliga kulturella krafter, då är vi som mest bundna. (Observera att människor i världens “friaste” länder vanligtvis vill ungefär samma sak.) Att förespråka att den enskilda själv ska bestämma också över sin egen död riskerar att skapa en osynlig gravitationskraft till vilken “fria” viljor kommer att dras, enligt en lika obönhörlig som obarmhärtig logik. Att tro sig kunna lagstifta bort den risken är att helt enkelt inte förstå frihetens djup. Det gäller att veta vad vi menar med frihet!
Spelar det egentligen någon roll hur vi dör? Ja, eftersom frågan om hur vi tänker om döden kan inte skiljas från hur vi uppfattar livet – vad som är själva poängen. Vi kan inte fritt bestämma över vår egen dödlighet, men vi kan odla en gemenskap som ger oss modet att möta smärtan, skapar omsorg om de lidande och som fortsätter att ta emot både vårt eget och andras liv som en gåva även i dödsskuggans dal.
[ Läs tidigare inlägg | Johan Unger: Att avsluta döendet är inget brott mot femte budet ]
