Att bygga ut den palliativa vården ska ha hög prioritet, betonar Anders W Jonsson och Ingvar Nilsson i sina inlägg i debatten om läkarassisterat dödsslut, och det instämmer jag helt och hållet i. Människor ska inte hänvisas till en plågsam och ovärdig död. Det sluttande planet – att toleransen mot dödshjälp ökar ju fler former av dödshjälp som tillåts – är en alarmerande utveckling. Det håller jag också med om. Statens främsta uppdrag är att skydda människans liv och värdighet. Därför är det avgörande med en strikt lagstiftning och tillsyn, som värnar om dem.
Det är också därför en utredning i frågan om dödshjälp behövs. Att medverka till att döda någon är mot samhällets humana värdegrund. Det är anledningen till att dödsstraff har avskaffats i många länder. Men att ta en annan människas liv är väsensskilt från att förkorta sitt eget döende. När läkare assisterar detta skeende innebär det inte att staten dödar. Däremot visar det att myndigheterna respekterar människans värdighet och rätt att bestämma över sitt eget döende. Alternativen är förmyndarskap eller resa till land som tillåter dödshjälp.
[ Elisabeth Sandlund: Dödshjälp ger inte ”värdig död” ]
Andreas Nordlander skriver att den kristna traditionen aldrig sett det som ett problem med en naturlig död. Må vara. I den kristna traditionen har det inte heller setts som ett problem att avrätta människor eller diskriminera kvinnor eller ge barn stryk. Men medan vissa har frigjort sig från dessa traditioner, håller en majoritet runt om i världen alltjämt fast vid dem. De som är kritiska menar att de som försvarar dessa traditioner inte är humana. Det finns inte en “kristen berättelse”, som Nordlander skriver. Det finns – och har alltid funnits – flera. Man kan bland annat beskriva det så att kristendomen har två ansikten: härskarens och medmänniskans. Båda finns i Bibeln.
All religion liksom också all moral och politik är till för människan, inte för sin egen skull.
— Johan Unger
Vissa blev upprörda när de såg att Jesu lärjungar plockade ax och åt på sabbaten. Det är ett sabbatsbrott att arbeta då och axplockning är ett arbete. De kritiserade Jesus och han svarade: “Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.” Det är ett av många sätt som Jesus uttryckte sin humana inställning på, normen om människans bästa. All religion liksom också all moral och politik är till för människan, inte för sin egen skull, så har det tolkats av kristna humanister. Deras syn har gått som en av de röda trådarna genom historien. Jesu kritiker förmedlade en annan röd tråd: förmyndaren. Den hävdar ovillkorlig lydnad och underkastelse under reglerna och auktoriteten, annars blir det straff.
Ledande teologer i fornkyrkan utvecklade en kristen humanism med fokus på människans frihet. Tron väntar sig ett fritt samtycke av människans samvete. Den respekterar människans fria val: “Att säga ja till Gud och säga nej.” Detsamma gäller allt annat.
[ Läs tidigare inlägg | Johan Unger: Att avsluta döendet är inget brott mot femte budet ]
Sveriges reformator Olaus Petri sa i sin predikan vid Gustav Vasas kröning i Uppsala domkyrka: “Fursten är till för folket och inte folket för fursten.” Olaus Petri var en kristen humanist och formulerade regeln “menige mans bästa är den yppersta lag”. Människans bästa har högsta prioritet. Människans värde, rätt och frihet springer enligt kristna humanister ur tron på Gud som skapare och frälsare. Det är inte tankegångar som kommit först med liberalismen, som Nordlander skriver.
Nordlander och jag lever i två olika kristna traditioner och historier. Det är fullt möjligt att tolka hans debattinlägg som att Nordlander vill att vi ska vara beredda att underkasta oss en plågsam död omgiven av kära, eftersom Gud givit oss livet. Han och andra är fria att välja det slutet. Men lagen har ingen etisk rätt att tvinga någon. Gud har givit oss livet, men inte lidandet. En dödssjuk människa bör ha frihet att välja att förkorta sitt döende med läkarassistens under bestämda villkor.
Jag har antagit att Dagens läsare är vana vid Nordlanders värderingar. Därför har jag velat visa att det finns en historia med andra värden: Inte bara en ytlig liberalteologi, utan en djup kristen humanism med rötter hos Jesus. Den kritiserar auktoriteternas härskartekniker. All makt, och därmed också vår lagstiftning om dödshjälp, bör prövas om den är till för människans väl eller inte.
Frågan handlar om balansen mellan statens och människans ansvar. Staten ska skydda människans liv och värdighet. Men statens lagar måste ha människors samtycke om de ska vara legitima. Det finns goda argument mot den nuvarande lagstiftningen. Därför behöver frågan få en ordentlig utredning, så Sverige inte hamnar på det sluttande planet.
[ Läs tidigare inlägg | Andreas Nordlander: Dödshjälp ingen svår etisk fråga ]
