Olof Edsinger skriver i sin artikel (7/1) om feminism och kristen tro att: Nya testamentet pekar på en annorlunda väg, där resultatet är att både män och kvinnor tillåts blomma. Jag håller med om den första ansatsen men slutsatsen, stämmer den verkligen? Det är tydligt att om både män och kvinnor fått blomma på samma villkor hade feminismen aldrig fötts.
För att illustrera: I Markusevangeliets redogörelse för passionsdramat spelar tre lärjungar en avgörande roll: Judas som förråder Jesus, Petrus som förnekar honom och kvinnan som smörjer Jesus med balsam. Men medan berättelserna om Judas och Petrus för alltid har etsat sig fast i de kristnas minne är berättelsen om kvinnan praktiskt taget glömd – eftersom hon var en kvinna. Just därför bör en feministisk medvetenhet vara en naturlig del av varje kristens dna. Det är vi skyldiga både dagens och gårdagens bortglömda kvinnor.
[ Frida Park: Kristna var först med feminism ]
Edsinger antyder att självständighet och ekonomiskt oberoende skulle vara något som står i motsättning till Bibelns väg. Det håller jag inte med om. I Lukasevangeliet ser vi till exempel att den kvinnliga lärjungen Johanna och en grupp kvinnor finansierade hela rörelsen (Luk 8:1–3), och i berättelsen om Elisabeth och Sakarias – Johannes Döparens föräldrar – i Lukas 1, omkullkastas den traditionella patriarkala strukturen. Under nio månader är familjens överhuvud Sakarias helt borta och hushållet transformeras i stället genom två kvinnor och två ofödda barn. Det sociala och politiska rummet omstruktureras i och med denna förändrade verklighet. Nu, i början av Guds tidsålder, skildras historien plötsligt utifrån ett feminint perspektiv och Bibelns mest kända sång om befrielse föds (Luk 1:52) när Maria tolkar Hannas uråldriga sång: “Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.” Med Marias barn som avlades utan en biologisk fader träder hoppet in i sin oåterkalleliga form, hopp för en rättvisa utan dominans och underkastelse. Den messianska tiden har börjat.
Även om många av texterna förespråkar ett vackert och ömsesidigt beroende av varandra är det tyvärr långt ifrån den enda bilden som porträtteras.
— Sara Forslund
En annan sak som Edsinger kritiserar är antagandet att jämlikhet mellan könen förutsätter likhet mellan könen. Ur ett feministiskt teologiskt perspektiv måste jag invända mot också detta antagande. I Galaterbrevet 3:28 (“Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”) påstås inte att det inte längre finns män och kvinnor i Kristus utan att det patriarkala äktenskapet och sexuella relationer mellan man och kvinna inte längre konstituerar den nya församlingen i Kristus. Människor blir fullvärdiga medlemmar av gudsfolket i dopet (vers 27), inte längre främst genom omskärelsen, oberoende av sin reproduktionskapacitet och sina sociala relationer. Detta innebar inte bara en förändring av kvinnans ställning inför Gud men också av hennes kyrko-sociala status och funktion. Den kristne bör inte betrakta andra som manliga eller kvinnliga utan som bröder och systrar, medlemmar av samma “Guds familj”. Utgångspunkten bör inte vara religiösa, kulturella eller sociala könsroller utan lärjungaskapet och den andliga utrustningen.
[ Läs tidigare inlägg | Olof Edsinger: Dagens feminism är oförenlig med kristen tro ]
Jag vill också bemöta Edsingers framhållande av Nya testamentet som en förebild av harmoniserade relationer mellan män och kvinnor. Även om många av texterna förespråkar ett vackert och ömsesidigt beroende av varandra är det tyvärr långt ifrån den enda bilden som porträtteras. Hustavlan i Efesierbrevet behandlar förhållandet mellan hustrun och mannen i det patriarkala äktenskapet. Förhållandet mellan Kristus och församlingen används med metaforerna huvud och kropp, brudgum och brud.
Detta teologiska paradigm har förstärkt det kulturella patriarkala underkastelsemönstret, eftersom förhållandet mellan Kristus och församlingen inte är ett förhållande mellan jämlikar. Församlingen – bruden – är totalt beroende och underställd huvudet eller brudgummen. Hustruns underordnade ställning cementeras därmed kristologiskt. Uppmaningarna till de äkta männen definierar vad det innebär att leva som kristen i ett äktenskapsförhållande, medan uppmaningarna till hustrurna betonar kvinnors lämpliga uppträdanden.
I pastoralbreven framgår tydligt att församlingen (och hushållet) nu är organiserad i enlighet med “naturliga” ålders- och könsgränser och efter ett patriarkalt mönster. En hustru/kvinna ska ta emot undervisning i all stillhet och alltid underordna sig mannen (1 Tim 2:10–15). Presbyterna, församlingens äldste, kunde vid den här tiden vara både manliga och kvinnliga familjeöverhuvuden, men genom att förbjuda kvinnor att undervisa och bestämma över män, lyckades författaren i Paulus namn se till att kvinnor inte var valbara till uppgiften som tillsyningsman/biskop. Ledande kvinnor tillåts undervisa men endast andra kvinnor.
När vi diskuterar frågan om kön räcker det alltså inte med att referera till skapelsen i första Moseboken, utan vi behöver också förstå vilken konsekvens Kristi uppståndelse och dopet får för hur vi ser på kön och identitet.
[ Läs fler repliker: Bibelns idealbild är inte verklighet för alla kvinnor ]
