Kollektivtrafik har två utmärkande drag. Den är yteffektiv och den styrs politiskt. Båda dessa drag är för mig viktiga ur ett kristdemokratiskt perspektiv.
Yteffektivitet är nära besläktad med förvaltarskapstanken. Miljön och naturresurserna måste förvaltas ansvarsfullt så att goda livsbetingelser inte äventyras för kommande generationer. Människan bör därför ingripa i naturen med försiktighet och klok urskiljning.
Även yta är en resurs som måste användas klokt. Alla ytor som används för trafik och parkering har alternativa användningsområden. De kan vara odlingsbar mark, skogsmark eller grönområden. De som lever i dag har ingen fullständig rätt att ta ytor i anspråk. Förtätning av städerna kräver därför ett stort inslag av kollektivtrafik.
Den politiska styrningen är viktig därför att den möjliggör det som i kristdemokratiskt tänkande kallas social marknadsekonomi. Det vill säga fördelningspolitiska åtgärder som riktas till den som har störst behov av stöd och hjälp. Vi kristdemokrater vill till exempel se en kollektivtrafik som möjliggör att invånare i mindre orter också kan utnyttja den, då i form av närtrafik.
Subventionering av kollektivtrafiken fyller därmed två syften: Den kan användas för att skapa ekonomiska motiv att agera miljövänligt, och för att lösa transportbehov för människor i delar av samhället som i en ren marknadsekonomi inte skulle ha likvärdiga möjligheter att resa.
För mig som kristdemokrat begränsas aldrig frågan om kollektivtrafik till buss och tåg, det vi kallar allmän kollektivtrafik. Färdtjänst och sjukresor, särskilda persontransporter, är en del i det grundläggande välfärdsuppdraget. Dessa verksamheter ingår i det övergripande arbetet för en jämlik kollektivtrafik. Regelverken för såväl färdtjänst som sjukresor ska alltid formas så att de utgår från den enskildes situation och behov.
Kollektivtrafiken och sjukvården utgår från samma regionala skattebas.
— Anders Andersson
[ Pontus Perstrand: Använd Facebook för att evangelisera ]
Kollektivtrafiken är en självklar del i samhällets service. Men det innebär inte att den är svaret på allt. Sanningen är att det finns behov som uppfylls betydligt bättre av privatbilar. Även icke-elektriska moderna bilar har en bränsleförbrukning som gör att det krävs ett relativt stort antal passagerare på bussen för att skapa miljönytta. Ett faktum som vi som bor och lever i små samhällen och på landsbygden är väl medvetna om.
Det finns också målkonflikter inbyggda i hur vi formar och fattar beslut om kollektivtrafiken. En är att kollektivtrafik i dag i praktiken bedrivs i konkurrens med sjukvård. Båda utgår från samma regionala skattebas. Självfinansieringsgraden inom kollektivtrafiken får inte nonchaleras. För om man gör det kommer trafikens kostnadsutveckling att “gröpa ur” resurstilldelningen som hälso- och sjukvården är i behov av.
Ytterligare en målkonflikt har blivit tydlig i och med coronapandemin. Kollektivtrafiken är som allra mest lönsam och effektiv när den nyttjas av många på samma gång. Samtidigt är det då som smitta sprids allra lättast. Ska vi i framtiden sträva efter det “tidigare normala”? Är det över huvud taget önskvärt att återgå till en vardag med stående passagerare på bussar?
Målkonflikterna går inte alltid att lösa men man måste vara medveten om dem. Och när det gäller konkurrensen mellan sjukvård och kollektivtrafik är det för mig ur ett kristdemokratiskt perspektiv självklart att det förstnämnda går före. Även om jag har ett politiskt ansvar för kollektivtrafikfrågor måste jag kunna se helheten och då får hälso- och sjukvård företräde vid skarpt läge.
