I sin artikel (Dagen 15/1) är Aron Emilsson (SD) kritisk till att Sveriges kristna råd, tillsammans med Equmeniakyrkan och Kristna fredsrörelsen, gett Martin Luther King-priset till projektet Goda grannar – ett samarbete som ägs av Katarina församling, Islamic Relief Sverige och Stockholms moské. Priskommittén är noga med vem som får priset och prismottagarna är tydliga i sitt avståndstagande till olämpliga uttalanden som gjorts av medlemmar internationellt eller av andra personer nationellt som inte har direkt koppling till organisationerna i Sverige.
Merparten av Emilssons text handlar sedan om Svenska kyrkan och religionsdialog, ett aktuellt och angeläget tema. För många kristna är det viktigt att vara sann mot den egna traditionen och samtidigt odla goda relationer med alla människor av god vilja. Detta är inte heller Sverigedemokraterna emot, skriver Emilsson, men menar ändå att Svenska kyrkan “valt fel väg”, att hon “famlar i mörkret” och “gått vilse”.
[ Fredrik Wenell: Martin Luther King-priset utmanar ]
Emilsson är kritisk till religionssammanblandning och bekymras över att olika religioner söker formulera “en gemensam religionsteologi”. Men ser vi några exempel på det? Religionsteologi brukar definieras som teologisk reflektion över det faktum att det finns fler religioner än den egna. Med andra ord, när människor av olika tro kommer samman för att samtala eller samverka sker det inte utifrån en gemensam religionsteologi utan utifrån olika religionsteologier. En färsk studie om religionsdialog i Sverige visar tvärtom att den teologiska motivering – religionsteologi – som ligger till grund för dialogen ser mycket olika ut (Wiren, Att ge plats för den andre?). För kristna representanter är det självklart att religionsteologin hämtar sin näring från tron på Jesus Kristus och Gud som treenig. För judar och muslimer ser det av naturliga skäl annorlunda ut. För dialogen är det alltså inget problem att den religionsteologiska utgångspunkten ser olika ut. Tvärtom, det är grunden för att olika samfund kan bidra till arbetet med fred och samförstånd.
Uppfattningen att Gud möter också i andra religioner har brett ekumeniskt stöd och kan förankras i de bibliska texterna.
— Wanja Lundby-Wedin, Daniel Tisell och Björn Cedersjö
Men är religionsdialog något som står i konflikt med en kristen kyrkas identitet? Är religionsdialog och mission två oförenliga strategier? Många församlingar vittnar om att så inte är fallet. Det bedrivs ett strategiskt missionsarbete som inkluderar undervisning för nyanlända och andra som vill bli döpta, samtidigt som det odlas goda och förtroendefulla relationer med den intilliggande moskén eller synagogan. Svenska kyrkans kyrkoordning beskriver religionsdialog som en del av kyrkans mission: “Utifrån kyrkans tro på Gud som skapande, upprättande och livgivande i hela världen, är den vidare ekumeniska kallelsen att verka för kyrkans enhet, mänsklighetens gemenskap och världens helande, samt att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition” (14:e avd inl.).
Emilsson är även kritisk till vad han benämner som “en inklusivistisk hållning” som håller för möjligt att andra religioner kan vara “boningar för den heliga Ande”. Citatet kommer från biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext (2019) och uppfattningen att Gud är närvarande också hos människor av annan tro delas av många kristna kyrkor, däribland Katolska kyrkan som utvecklar den i Andra Vatikankonciliets dokument. En sådan hållning har sin grund i att Gud är hela skapelsens Gud, att allt vittnar om Guds verk (Ps 19:2). Den här tanken möter vi återkommande i Bibeln, till exempel när Paulus konstaterar att även de hedningar som “inte ärat honom som Gud eller tackat honom” haft kunskap om Gud (Rom 1:18ff). Den finns också i Johannesevangeliet när Jesus samtalar med kvinnan vid Sykars brunn om hur Gud bör tillbes. Kvinnan är vare sig judinna eller Jesu lärjunge, men utgångspunkten är ändå att hon redan ber till den ende Guden (Joh 4:4–34). Den är tydlig när Första Johannesbrevets författare knyter kunskap om Gud till kärlekens praktik: “Den som älskar är född av Gud och känner Gud” (1 Joh 4:7). Uppfattningen att Gud möter också i andra religioner har alltså brett ekumeniskt stöd och kan förankras i de bibliska texterna.
[ “Goda grannar” får Martin Luther King-pris ]
Alla religiösa uttryck är inte likvärdiga. I de flesta religioner finns exempel på extremism och förtryck som behöver bekämpas. I många interreligiösa sammanhang är det arbetet prioriterat. Biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext identifierar tre perspektiv som särskilt viktiga för hur kyrkan agerar i ett mångreligiöst samhälle: i respekt för den enskilda människan, i en god relation till andra trossamfund och med en genomtänkt teologi om mission och religionsmöten. För kristna sker inte ett sådant interreligiöst engagemang på bekostnad av vittnesbördet om Jesus Kristus, utan är en följd av detta vittnesbörd.
Nu är tid för samling och sammanhållning, betonar Emilsson i sin artikel. För att en sådan samling ska lyckas behöver den rymma människor av olika tro, ja alla människor av god vilja. När den får tid och förutsättningar är religionsdialogen inget mindre än ett långsiktigt och nödvändigt fredsarbete av betydelse för hela samhället.
