När Olof Edsinger kritiserar dagens feminism (6/1) gör han det på bekostnad av viktiga samtal kring kvinnors begränsade möjligheter inom kyrkan. Även om det finns mycket i texten att bemöta tänkte jag begränsa mig till dessa två: god stämning och makt. Mycket i Edsingers text vittnar nämligen om en önskan att bevara den goda stämningen. God stämning må vara trevligt, men när den blir viktigare än att orättvisor adresseras framstår vi som hycklare. Vi har heller inte reflekterat över vem den goda stämningen är till för. Inte sällan blir de allra svagaste offer på den goda stämningens altare. Metoo är ett tydligt exempel på när den goda stämningen behövde offras för att ge kvinnor upprättelse (huruvida det levererades är en annan diskussion).
Att ta rättvisefrågor på allvar är högst kompatibelt med kristen tro. Tänk på alla profeter i Gamla testamentet som gjorde folk obekväma med syfte att synliggöra orättvisor och hyckleri hos Guds folk. Det finns inget egenvärde i dålig stämning, men ibland är det en oundviklig följd av att synliggöra praktiker som skadar folk.
[ ”Bibeln är patriarkal men vi måste fråga oss vad som är Guds hjärta” ]
Det svepande sätt på vilket Edsinger beskriver dagens feminism riskerar att ge bilden av att modern feminism är en grupp med en enad teoribildning. Jag är övertygad om att Edsinger vet att så inte är fallet, så av vilken anledning markerar han inte detta tydligare? Eftersom det bland en del kristna finns fördomar och stor okunskap om feminism riskerar han att genom sin slarviga beskrivning förstärka dessa, i stället för att använda det inflytande han har till att initiera viktiga samtal kring kvinnor och mäns roller och förutsättningar i kyrkan. Det är oundvikligen kvinnorna som förlorar på det. Vidare vore det positivt om Edsinger ville lyfta att just den teoribildning som förnekar en materiell, biologisk verklighet faktiskt möter sitt mest välformulerade motstånd inom den feministiska rörelsen. Även Sara Forslund lyfter andra viktiga perspektiv på likhet och jämlikhet i sin replik (Dagen 13/1). Jag skulle också uppskatta, för diskussionens skull, om Edsinger kunde nämna vilka feministiska segrar han säger sig gilla. Just nu är feminismen mest ett tacksamt slagträ.
När Edsinger i sin artikel beskriver det förmodade nutida androgyna idealet blir jag lite förvirrad, för det framgår inte riktigt vad detta skulle innebära. Är det att somliga kvinnor har kort hår som är problemet? Män som tar ut sin del av föräldraledigheten eller lär sig grundläggande emotionell kompetens? Kvinnor som förhandlar samma lön som sina manliga kollegor?
Det Edsinger inte verkar vilja erkänna är att män fortfarande har mer makt än kvinnor.
— Katarina Hedman
Ja, Edsinger räds alltså ett stundande könskrig, men sanningen är att ett oavbrutet krig mot kvinnor har förts av män i alla tider. Under 1800-talet fördes kriget mot kvinnointellektet på biologisk motiverad väg; kvinnans hjärna var för liten och sinnet för svagt för att kunna förstå politik och statliga angelägenheter. Denna underordning uttrycktes länge juridiskt i att kvinnor nekades rätten att vara sin egen förmyndare. Kriget mot kvinnokroppen tar historiskt men även i dag sitt uttryck i klädnormer, partnermisshandel, könsstympning och våldtäkt inom såväl relationer som i form av köpt samtycke (prostitution) och filmade våldtäkter (porr). Vi är naiva om vi tror att kristna är förskonade från att influeras av detta.
Tänk om kvinnor faktiskt på allvar skulle revoltera mot detta förnedrande av kvinnors kroppar och sinnen? Det skulle innebära ett könskrig utan dess like. Författaren Margaret Atwood understryker denna skeva upplevelse av förtryck när hon skriver “Men are afraid that women will laugh at them, women are afraid that men will kill them” (Män fruktar att kvinnor ska skratta åt dem, kvinnor fruktar att män ska döda dem).
Likt Edsinger anser jag att alla människor bör leva i harmoni med varandra. Det Edsinger inte verkar vilja erkänna är att män fortfarande har mer makt än kvinnor. Jag önskar att de som säger sig vilja värna kvinnors trygghet kunde sluta bagatellisera det manliga maktutövande som genomsyrar hela vår kultur, eftersom det i en kristen utopi kan förvaltas “bra”. Det är ett svek mot alla kvinnor som upplevt motsatsen, som levt i osunt ekonomiskt beroende, som utstått psykisk och fysisk misshandel. När hon sedan höjer rösten och säger att det är nog upplevs detta som en attack mot mannen. Den som mot bakgrund av detta kämpar för kvinnors ekonomiska självständighet och kroppsliga autonomi utpekas som företrädare för en ideologi som det behöver varnas för, och för vilken det krävs “ett stort mått av urskiljning”.
Ingen har påstått att vi ska klistra ett ideologiskt program på kristendomen. Vi kan nöja oss med att se på våra egna rötter. Men att reducera Jesus bemötande av kvinnor till att “ingen behandlades bättre eller sämre än någon annan” är ett avslaget sätt att beskriva hur Jesus konkret gav kvinnor utrymme och makt att anta en av traditionen manlig roll (se exempelvis Luk 10:38–42). Så länge kristna är rädda för att diskutera makt kommer vi nog aldrig fram till den jämställda kyrka med starkt socialt samvete som Jesus demonstrerar och som många av oss vill vara en del av.
[ Läs tidigare inlägg | Olof Edsinger: Dagens feminism är oförenlig med kristen tro ]
