Oheliga allianser har det funnits gott om i historien. Ofta har det handlat om religiös strävan efter världslig makt. Båda parter i en sådan allians ser den som nyttig för den egna saken, även om skillnaderna mellan dem för övrigt är vida. Så när en del av USA:s kristenhet krokade arm med Trump, var båda parter ute efter egen vinst. Trump ville ha väljare som gav honom makt. De kristna ville återfå förlorad mark och nå framgång för politiska hjärtefrågor. Kort sagt: De ville ha makt. På köpet hamnade man i sällskap med Trumpsupportrar på den extrema högerkanten: Proud Boys, vit makt, anarkister, konspirationsnätverket Qanon …
[ Stefan Swärd: Låt oss göra upp med trumpismen en gång för alla ]
Den så kallade Jeriko-marschen som hölls i Washington den 13 december samlade tusentals Trumpanhängare, för att protestera mot korruption i olika institutioner och be om Guds ingripande i fråga om valresultatet. I en artikel av samma datum tvekar David French – en kristen republikansk skribent – inte att benämna den kristna trumpismen “en farlig avgudadyrkan”. Han menar att denna rörelse fallit offer för absurda konspirationsteorier, blandat ihop evangeliet med nationalism och bytt ut sunt förnuft mot bisarr mysticism.
En av marschens många talare var konspirationsteoretikern Alex Jones, som påstod att “detta är början på den stora väckelsen innan Antikrist träder fram” och att “Joe Biden är en globalist som kommer att flyttas undan, på ett eller ett annat sätt”. I ett radioprogram före marschen förklarade dess evangelikale konferencier sig villig att dö i kampen för dessa röster, eftersom “allt hänger på detta”. Han tror fortfarande att Trump bestulits på en jordskredsseger.
Guds rike vinner aldrig mark genom kristna ivrares kamp att förändra världen med makt.
— Inger Rosdahl
Nu har merparten av kristna republikanska väljare inget med dessa ytterligheter att göra. Men de som ihärdigt “profeterat” om Trump som Guds utvalde, kallad att rädda USA från globalism och förfall, bär ett stort ansvar för vart det hela barkat iväg. Deras röster var med i den blandade kör som inspirerade till den marsch som French redan då varnade för som uttryck för “en form av fanatism som kan leda till dödligt våld”. Det går inte heller att bortse från att dessa kristna påhejare under lång tid uppmuntrat Trump på hans farliga väg. En av dem som gått extremt långt är pastor Rick Joyner, som bland annat på Youtube hävdat att det kan bli nödvändigt med inbördeskrig, och att kristna borde gå med i lokala milisgrupper.
Trumpismen har orsakat djupa sår av splittring i nationen, inom kyrkor, familjer och bland vänner. Det kristna vittnesbördets trovärdighet har blivit allvarligt skadat. För att inte nämna dem som fått sina liv förstörda genom att dras in i en kult med förvrängd verklighetsuppfattning. För att ett helande ska bli möjligt, behövs mer än de ursäkter som i några fall kommit från personer som profeterat falskt. Nödvändigt är också att avstånd tas från de lögner som kom att utlösa upploppet vid Kapitolium och från den destruktiva retorik som under åratal eldat på rädsla och missnöje. Att glömma och gå vidare skapar inte enhet. Försoning förutsätter sanning och kan aldrig ske om lögn och annan orättfärdighet sopas under mattan. Samtidigt behöver rädslan och missnöjet tas på allvar. På botten finns där ofta en social och ekonomisk utsatthet – liksom en känsla av att egna livsvärden står på spel, hotade av invandring och sekularisering.
Att så många kristna allierat sig med trumpismen är något som även svensk kristenhet behöver bearbeta och ta ställning till – genom samtal och självrannsakan. Avgörande vid denna bearbetning är en fördjupad teologisk reflektion. Hurdan är den Gud vi tror på? Vad har han kallat oss till, och vad har han inte kallat oss till? Vad betyder det för oss att Jesus sa nej, när djävulen frestade honom att vinna världen utan att gå korsets väg? Vad betyder det att Jesus förkunnar ett rike som inte är “av den här världen”?
Vad vi själva och vår omvärld behöver är Guds rena evangelium utan giftiga tillsatser.
— Inger Rosdahl
Församlingens uppdrag har aldrig varit att sträva efter teokrati. Guds rike vinner aldrig mark genom kristna ivrares kamp att förändra världen med makt. Vad sådana rörelser presenterar för världen är groteska nidbilder av det rike som förkunnas och personifieras av Jesus.
I sitt förhör med Jesus undrar Pilatus om det stämmer att Jesus är judarnas kung – vilket skulle betyda uppvigling mot Rom. Jesus ger inget svar på frågan “för eller emot Rom”, men säger att hans rike inte är “av den här världen” – och att han som kung är sänd av Gud för att vittna om sanningen. När Jesus utlämnar sig till världens makt är det ett vittnesbörd om en sanning som står över mänsklig makt och politik – och som segrar genom att ge sitt liv. Det är denna sanning vi är kallade att vittna om för Guds älskade värld. För att vara trovärdiga här måste vi på alla plan söka sanningen – utan att låta oss snärjas av frestelsen till makt (se Luk 4 och Joh 18).
Vad vi själva och vår omvärld behöver är Guds rena evangelium utan giftiga tillsatser – som politiska agendor (höger eller vänster), nationalism, konspirationsteorier eller strävan efter makt. Vad vi behöver är budskapet om en ödmjuk Gud som segrar genom att dö för sina motståndare och för sina vilsna barn.
