Det är förtjänstfullt att Michael Anefur (KD), riksdagsman från Skåne och Kristdemokraternas företrädare i Statens medicinskt-etiska råd, SMER, på debattplats i Dagen (29/1) lyfter fram att aborter, eller med dess äldre ord fosterfördrivningar, såväl enligt svensk lag som ur partiets perspektiv handlar om inte en, utan två, skyddsvärda individer: både det ofödda barnet och den gravida kvinnan.
Däremot är jag långt ifrån säker på om livsrätten alls nämns i det politiska samtalet, eller får den plats den förtjänar i Anefurs, i stora stycken, sympatiska inlägg. Anefur tar upp det klassiska kristdemokratiska målet om en nollvision för aborter, däremot knappast hur partiet offensivt försöker påverka i den riktningen genom politiska beslut.
Samma sak kan sägas om de politiska partierna, inklusive mitt eget kära parti som jag tjänat sedan 1984, tillsammans med medier och kulturliv: Inbjuder man till, eller ens önskar, en verklig dialog kring båda perspektiven? Vad händer i så fall med dem, inklusive kristdemokratiska medlemmar, som vill föra sådana offentliga samtal?
Frågan om skyddet av livet är för allvarlig, grundläggande och samvetspräglad för att tigas ihjäl.
— Lennart Sacrédeus
Inte enbart det ena synsättet – aborträtten och kvinnas självbestämmande – borde repetitivt ensidigt hävdas när den de facto inte ens existerar i svensk lag efter vecka 18/22* då det ofödda barnets livsrätt tar över. Eller menar man att det skulle kunna bidra till “att skuldbelägga”, “skapa oro hos kvinnor”, ja, till och med i många fall göra frågeställningen personlig och etiskt svår, om även livsrätten för blivande gossebarn och småflickor nämns? Vill man hellre, av rädsla för att kallas kvinnofientlig eller gammalmodig, tysta själva förutsättningarna för människors samveten att få ta del av en nödvändig allsidig behandling av detta svåra och komplexa ämne?
Det “svenska” mantrat blir då följande: Tig ihjäl livsrätten, det ofödda barnets rätt till sitt liv. Undvik att tala om aborter/fosterfördrivningar som något komplext och svårt (en fråga som däremot tiotusentals svenska gymnasieungdomar förväntas behandla i religionskunskapen som ett klassiskt etiskt dilemma). Och om du tvingas närma dig frågan, lyft då enbart fram aborträtten. Tala för allt i världen inte om livsrätten. Problematisera aldrig. Medge inte heller att svensk lag faktiskt slår fast att den gravida kvinnans egen rätt att bestämma om det ofödda barnets liv upphör efter vecka 18 (i våra nordiska grannländer är motsvarande vecka 12), och definitivt efter vecka 22 då fostret anses livsdugligt. Medge inte heller att samtliga åtta svenska riksdagspartier därmed i praktiken är abortmotståndare efter denna veckogräns.
[ Frida Park: KD:s abortpanik cementerar åsiktskorridoren ]
Frågan om skyddet av livet är för allvarlig, grundläggande och samvetspräglad för att tigas ihjäl. Medborgare, utanför eller i de politiska partierna, får inte uppleva att de skräms bort ifrån att yppa sina egna innersta, ärliga tankar. Eller att de riskerar politiska eller andra karriärmöjligheter, eller utestängs från det offentliga samtalet, beroende på vad de kommit fram till i en genuin samvetsfråga.
Vår demokrati, yttrandefrihet och våra samveten ger oss en självklar rätt att lugnt, sakligt och ödmjukt få ta till orda offentligt om – även – detta. Också utifrån ett kristet perspektiv om det lika, absoluta och okränkbara människovärdet. Likaså om FN-stadgans andra paragraf om rätten till liv som förutsättningen för alla andra mänskliga fri- och rättigheter.
De flesta svenskars entydiga erfarenhet är nog den att partierna, medier och kulturliv inte ger lika och rättvist utrymme till båda perspektiven eller önskar främja detta dubbelseende: aborträtten och livsrätten. Bara det första. Aborträtten ska för svensken framstå som det självklara – ja, förvandlat till det enkla, upplysta och moderna.
Det är något som inte är friskt i Sverige när det heter att en människa är modig som säger att abort innebär att ett liv släcks.
— Lennart Sacrèdeus
Människovärdespartiet KD, Sveriges mest kristendomsvänliga politiska parti, skulle vinna oändlig respekt om det oftare visade att frågan inte är så enkel. Att den är komplex och att det finns två perspektiv: även livsrättens. Det är min ståndpunkt att KD uthålligt, frimodigt, ja, äntligen offensivt, borde göra detta. För att citera det kristdemokratiska principprogrammet: Rätten till liv är den grundläggande förutsättningen för övriga mänskliga rättigheter.
[ Läs tidigare inlägg | KD: Vi har stått bakom aborträtten i decennier ]
Det är något som inte är friskt i Sverige när det heter att en människa är modig som säger att abort innebär att ett liv släcks. Något mod ska inte krävas, hos någon enda av oss, för att uttrycka en sådan självklarhet, det alla innerst inne vet.
Min önskan och övertygelse är att den dagen kommer då vi, äntligen, kan föra ett lugnt och sakligt offentligt samtal om vad en abort faktiskt är, nämligen ett utsläckande av liv. Att det lyfts fram mer att det i Sverige är olagligt att släcka livsdugliga fosters liv samt att vi, med väckta samveten, kan arbeta för att få ned aborttalen väsentligt. I varje fall till våra nordiska grannländers klart lägre nivåer.
* Fotnot: Rätten till fri abort gäller till och med vecka 18 oavsett anledning. Abort efter vecka 18 till och med vecka 22 är tillåtet om det finns “synnerliga skäl”. Den gravida behöver då ansöka hos Socialstyrelsens rättsliga råd för att få göra abort.
