Som prolife-organisation vill vi vara en röst för de ofödda barnen, vilka saknar en egen röst. Mer och mer märker vi emellertid att vi också behövs som en röst för dem som är abortkritiska men inte vill uttala sig på grund av obehaget som följer av att offentligt stämplas som kvinnohatare. Ifrågasätter man de höga aborttalen, kritiserar man den svenska abortlagstiftningen, kallar man ett ofött barn för vad det är eller försvarar man barnmorskors rätt till samvetsfrihet, får man räkna med att epitetet kvinnohatare kommer att klistras på en. Hatstämplandet är varken nytt eller unikt för Sverige men verkar ha blivit ett allt vanligare knep för att skrämma meningsmotståndare till tystnad, kanske konservativa i allmänhet och abortkritiker i synnerhet.
[ Frida Park: KD:s abortpanik cementerar åsiktskorridoren ]
De tidiga svenska kvinnoförbunden var starkt kritiska mot abort och de varnade för att fri abort kunde leda till att kvinnor mot sin vilja skulle komma att pressas till abort. I dag är det inte ovanligt att kvinnor av vården känner sig pressade till abort, i synnerhet i de fall någon form av fosterskada konstaterats. De första kända amerikanska feministerna kallade abort för det ultimata utnyttjandet av kvinnor. Varför skulle det då i dag vara kvinnohat att vilja värna det mest kvinnliga av allt, nämligen gåvan att bära och föda fram ett nytt människoliv?
Är man inte trygg i sin övertygelse, blir man rädd så fort någon inte håller med.
— Johanna Byman, Cecilia K Björfjell och Brita Storlund
Kvinnor både förtjänar att få veta och är kapabla att hantera sanningen om abort. Medan förespråkare för abort svepande väljer att kalla det ofödda barnet för en cellklump eller livmoderinnehåll, har många kvinnor vid tidiga hemaborter chockats av att det faktiskt var en synlig liten kropp som stöttes ut. I alltför många fall har detta orsakat plågsamma minnen för lång tid efteråt, och även mental ohälsa. Och i allt för många fall har kvinnor känt sig bedragna och efterlyst större tydlighet om vad en abort verkligen innebär. Varför skulle det vara kvinnohat att tala klarspråk även om detta, så att det verkligen är ett informerat val som kvinnor gör?
Det finns ett ordspråk som säger att “tjuven tror att alla stjäl”. “Av sig själv känner man andra” är ett annat. Tillämpar man dessa på hatstämplarna kan man inte låta bli att undra om det inte i själva verket är deras eget hat mot vissa åsikter som projiceras på meningsmotståndarna. Eller, som Karin Pihl på Göteborgs-Posten skrev om intoleransen mot avvikande åsikter: Är man inte trygg i sin övertygelse, blir man rädd så fort någon inte håller med.
[ Sarah Havneraas (KD): Jag har aldrig velat förbjuda abort ]
Det går mycket väl ihop att vara starkt mot företeelsen abort och samtidigt starkt för kvinnor som gjort (eller kommer att göra) abort. Många kvinnor med egen erfarenhet av abort har senare också blivit övertygade abortkritiker. Att för denna övertygelses skull bli beskylld för att vara kvinnohatare betyder inte att man är det. Det betyder bara att någon väljer att dra ner debatten på en ovärdig nivå.
Vi på Människovärde efterlyser en mera respektfull och konstruktiv debatt där fokus får ligga på själva sakfrågan. En bra början för ett sundare samtalsklimat är att låta hatstämplandet upphöra.
