På plats i norra Israel träffade jag vid ett tillfälle läkaren Salman Zarka. Han arbetade vid Ziv Medical Center nära den syriska gränsen där svårt skadade människor från krigets Syrien fanns bland patienterna. När jag tillsammans med några kolleger från Europaparlamentet mötte Salman berättade han om svåra lidanden och trauman, men också om hur nästan 600 krigsskadade syrier kunnat räddas till livet vid sjukhuset. Salman Zarka konstaterade:
“De flesta av dem har tidigt lärt sig att betrakta Israel som sin värsta fiende. Men som läkare och medmänniska är det min uppgift att rädda liv, oavsett nationalitet”.
[ Försåtligt av SR om Israels roll i vaccineringen av palestinier ]
Det som sker vid Ziv Medical Center i norra Israel är inte unikt. Sedan många år tas sjuka palestinier emot vid välkända israeliska sjukhus som Hadassah i Jerusalem, Ichilov i Tel Aviv och Rambam i Haifa. Även ledande palestinska politiker, som vigt sina liv åt att bekämpa och svartmåla Israel, finns bland patienterna. Saeb Erekat och Jibril Rajoub är ett par exempel.
Så ser den alltså ut, den “medicinska apartheid” som Mustafa Barghouti målar upp, som Sveriges Radio villigt förmedlar bilden av och som Thomas Hammarberg inte invänder emot. I skön förening och upprörda repliker (28/1, 2/2 och 10/2) attackerar dessa tre innehållet i den debattartikel där jag tillbakavisar anklagelserna om “medicinsk apartheid” (25/1). Debattörernas tonläge är förvånansvärt högt. Enligt Sveriges Radios utrikeschef är det jag skriver “helt vilseledande”, enligt Thomas Hammarberg är min text “ett pinsamt bottenmärke” och enligt Mustafa Barghouti är det “lätt att göra sig lustig över min okunskap och mina fördomar”.
Barghouti gör stor sak av mitt omnämnande av den klanliknande struktur som finns i palestinska områden. Ändå är det ett välkänt faktum att analyser av det som sker i Mellanöstern blir bristfälliga om man bortser från den viktigaste sociala enheten i dessa samhällen, den utvidgade familjen, klanen. Några exempel på inflytelserika klaner i palestinska områden är Erekat från trakterna av Jeriko, Abbas från Ramallah, Tamimi från Hebron och Barghouti från Kobar och Ramallah.
Hur kan han beteckna antisemitism som en “förbannelse” och samtidigt ge sitt stöd till BDS-rörelsen?
— Lars Adaktusson
Om Barghoutisläkten har den välrenommerade arabisk-israeliske journalisten, Khaled Abu Toameh, skrivit under rubriken, “The Barghouti clan´s jihad against Israel”. Enligt Abu Toameh är klanen känd för “en serie terroristattacker mot Israel under de senaste fyra decennierna”. I en lika lång som dyster uppräkning namnger han personer som samtliga dömts till mycket långa fängelsestraff för terrorbrott.
Mot bakgrund av detta är det välkommet att Mustafa Barghouti i sin replik skriver om fredliga metoder och icke-våld. Låt mig vara tydlig med att jag aldrig haft för avsikt att anklaga honom för samröre med terrorism. För misstaget att förväxla Mustafa och Marwan Barghouti bad jag omedelbart om ursäkt och jag gör det gärna igen.
[ Israel förlänger landsomfattande lockdown ]
Samtidigt är det uppenbart att Mustafa Barghoutis förehavanden i andra avseenden reser frågetecken: I vilket syfte sprider han apartheidlögnen om Israel? Hur kan han beteckna antisemitism som en “förbannelse” och samtidigt ge sitt stöd till BDS-rörelsen som är stämplad som antisemitisk i länder som Tyskland och USA? Hur går talet om fredliga metoder ihop med ett tidigare uttalande om att det var fel att terrorklassa den militanta organisationen PFLP?
Barghouti skriver upprört om lögn, jag delar hans upprördhet. Osanning och desinformation är förkastlig och hör inte hemma i något debattsammanhang. Men dessvärre lever inte Barghouti som han lär, med den grava anklagelsen att jag lierar mig med “extrema och våldsbejakande grupper” devalveras hans förtroendekapital. Lögnen om “medicinsk apartheid” var inte en engångsföreteelse, här följs den av ytterligare en.
Thomas Hammarberg argumenterar mångordigt och anklagande, men tar ingenstans avstånd från påståendena om Israel som apartheidstat. Det är milt uttryckt anmärkningsvärt, särskilt i ljuset av det han själv skriver om vikten av att “tona ner den ensidiga, okunniga propagandan”.
För att få ihop sitt resonemang tvingas Hammarberg på egen hand att skrota hela Osloavtalet.
— Lars Adaktusson
I diskussionen om förhållandet mellan Osloavtalet och Genèvekonventionen undervisar Hammarberg om att Israel har skyldighet att coronavaccinera alla palestinier. För att få ihop sitt resonemang tvingas han på egen hand att skrota hela Osloavtalet. Dessutom förtränger han att det egna partiet sedan 2014 anser att palestinska områden är en egen stat med eget politiskt styre. Hammarberg vinklar således sin verklighetsbeskrivning så att Israel kan ifrågasättas och misstänkliggöras. Det är beklagligt.
Sveriges Radios utrikeschef, Anders Pontara, tycks i sin replik argumentera utifrån ett inslag som jag inte har kritiserat. Det han försvarar är en uppdaterad version av det från början försåtliga inslag där den israeliska sidan inte fick komma till tals och där Mustafa Barghouti oemotsagd fick lägga ut texten. En direkt felaktig uppgift om att Världshälsoorganisationen skulle ha begärt att Israel ska förse palestinierna med coronavaccin spreds i det första inslaget, men var borttagen i det andra.
Det må vara frestande att föra in debatten på något som den inte handlar om och därmed få berättigad kritik att framstå som grundlös. Men okomplicerat är det inte, särskilt inte när företrädare för ett “opartiskt” public service-företag praktiserar metoden. Och gör det i en fråga där den egna trovärdigheten sedan länge är allvarligt skadad.
