Allt fler unga lämnar kyrkan, och det är därför med stor glädje jag läser Johanna Bodes och Frida Igefjords debattartikel om framför allt föräldrars roll i att fostra sina barn in i en hållfast tro, och hur församlingen bör göra mer för att stötta föräldrarna i den rollen. Detta är ett mycket viktigt ämne.
Unga kan ha svårt att hålla fast vid tron i ett samhälle som det svenska, där falska alternativ till Kristus fått fotfäste, och sanningshalten och godheten i den kristna tron ständigt ifrågasätts. Som kristen gymnasist vill jag lyfta fram tre aspekter som jag tror påverkar unga kristnas utveckling, och hur familjen och församlingen kan ta vara på sin viktiga roll i relation till unga.
[ Rapport: Över hälften av frikyrkliga ungdomar lämnar tron ]
I Bodes och Igefjords artikel presenteras en teori, formulerad av Erling Birkedal, om vad som bygger en hållbar tro. De faktorer som nämns är de sociala, de emotionella och de kognitiva. En aspekt jag upplevt ofta lämnas oberörd är just kognitiva faktorer, och hur viktiga logiska gudsbevis kan vara för en stabil tro. Unga kristna är i dagens Sverige en liten och relativt annorlunda minoritet. Samhället runt oss verkar ha lärt sig att det finns något slags vetenskaplig konsensus om att Gud inte finns, och det bemöter kristna därefter.
Förmågan att försvara sin tro bidrar till en trygghet i tron som unga ibland saknar.
— Titus Öberg
Inställningen är, enligt min erfarenhet, ofta ett slags respekt för mångfald i trosuppfattningar, men också en påtaglig säkerhet om att majoritetens uppfattning är den självklara sanningen. Kristendomen ses som något som kan bära med sig vissa visdomar eller fungera som en trygghet för den troende, men inte som en rimlig förklaring till hur universum fungerar. Resultatet blir att unga kristna ofta bemöts av skämt som drar åt det hånfulla hållet och det ständigt upprepade “du får väl tro vad du vill”.
Detta förhållningssätt från majoritetssamhällets sida är egentligen inget konstigt när kristna tror något så pass avvikande och ofta har svårt att försvara sin tro när den ifrågasätts. Församlingen och dess ungdomsverksamheter skulle kunna fylla en viktig roll i att bryta den här trenden, genom att oftare behandla frågan om sanningshalten i den kristna tron. I Petrus första brevs tredje kapitel förmanas de kristna att alltid vara “beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger”. Jag tror att det är avgörande att församlingen lär sina unga att göra just det; inte för att Gud behöver försvaras, utan för att förmågan att försvara sin tro bidrar till en trygghet i tron som unga ibland saknar.
Det är svårt att vara ung och kristen, och en punkt där jag tror att unga kan tänkas vackla i mötet med det omgivande samhället är den kristna synen på kontroversiella frågor som aborter, homosexualitet eller sex utanför äktenskapet. I Romarbrevets andra kapitel står det om hur kristna inte ska anpassa sig efter världen, utan söka Guds vilja. Kyrkan verkar dock väja för vissa ämnen, något som tycks komma av just anpassning till omvärlden. Detta är ämnen som många unga kristna brottas med, vilket är föga förvånande med tanke på hur djupt rotade vissa åsikter är i majoritetssamhället. Här har både den omgivande församlingen och familjen en viktig roll i att hjälpa unga att hantera känsliga frågor. Jag tror att man skulle tjäna mycket på att beröra vissa frågor mer, och därigenom lära unga hur man behandlar ämnena på ett kristuslikt sätt – med kärlek och respekt i första rummet, men med en rakryggad trygghet i ordets godhet som grund.
Både familj och församling har en viktig roll i att hjälpa unga att stå fasta i sin tro.
— Titus Öberg
Jag tror även att kyrkan och familjen har en viktig uppgift gentemot unga i att belysa det kristna livet. Många kristna sammanhang med ungdomar som målgrupp lägger i dag ett, i mitt tycke, för stort fokus på att möta unga på ett sätt som passar dem. Man lägger mer tid på lek och avslappnat umgänge än på undervisning och samtal om det Ord som bör vara centrum i varje kristens liv, och när det väl pratas bibel kan ungdomarna ofta luta sig tillbaka med en uppmaning om att ställa eventuella frågor. Missförstå mig rätt: Den värme och hemkänsla som lek och umgänge ger är mycket viktig, särskilt för unga, men jag vill hävda att ett för stort fokus på sådant är att göra unga en otjänst. Man riskerar att beröva dem den trygghet och den glädje som följer med att söka Guds vilja för vår vardag.
I Titusbrevets andra kapitel finns exempelvis en längre passage om hur vi som kristna bör leva, där en del bygger på att de äldre förväntas lära de yngre att leva enligt kristen sed. Just den sortens exempel tror jag är viktiga att ta fasta på i arbetet med unga. Bibelns förmaningar för ett kristet liv bör behandlas som ett facit för ett gott liv, och i mötet med unga bör man sprida den läran, och ha tillit till att Gud belönar den som uppriktigt försöker hålla hans bud med en hållfast tro.
Både familj och församling har en viktig roll i att hjälpa unga att stå fasta i sin tro, och den rollen fylls bäst genom att undervisa dem om Ordet som sant och gott. På så sätt kan man visa de unga mer av den unika trygghet som finns i Kristus, och hjälpa dem att bygga en tro som håller.
