Nyligen kom Statskontorets rapport Aktiv medverkan till bosättning i annan kommun (2020:19). Den bygger på ett regeringsuppdrag som handlar om att kommuner och andra aktörer aktivt medverkar till att människor bosätter sig i en annan kommun helt i strid med socialtjänstlagens bestämmelser.
Aktiv medverkan är enligt Statskontoret “när en kommun genom sitt agerande får en person med ekonomiskt bistånd att flytta till en annan kommun utan att personen själv har uttryckt en vilja att flytta.” Personen eller familjen behövde söka ekonomiskt bistånd i inflyttningskommunen efter flytten.
Detta pekar på mycket allvarliga problem i behandlingen av utsatta grupper på den svenska bostadsmarknaden och har kommit att kallas social dumpning. Statskontoret identifierar fyra utsatta grupper där kommuner inte följt Socialtjänstlagens bestämmelse om att samråd ska ske mellan berörda kommuner och att den berörda aktivt medverkat till flytten.
[ Frida Park: ”Social dumpning” symtom på tillståndet i landet ]
I enkäten ingår svar från 191 av Sveriges 290 kommuner. 75 procent av kommunerna som svarade på enkäten hade tagit emot nyanlända utan att samråd skett, 81 procent hade tagit emot personer med missbruk eller andra sociala problem utan samråd, 41 procent hade tagit emot personer av skyddat boende utan samråd och 33 procent av kommunerna hade tagit emot strukturellt hemlösa utan samråd, det vill säga personer som inte hade några andra problem än att de av ekonomiska skäl inte kunde ordna en bostad och behövde hjälp.
I samband med att barnfamiljerna ökat i hemlöshetsstatistiken får problemen en större tyngd.
— Per Eriksson och Hans Swärd
Av rapporten kan man dra slutsatsen att det förekommer en omfattande social dumpning i strid med gällande lagstiftning och där utflyttningskommunerna aktivt medverkar. I intervjuer som Statskontoret har gjort med kommunföreträdare förekommer det till och med exempel på att människor mer eller mindre tvingas flytta.
Även om civilminister Lena Micko i medierna har sagt att regeringen ska analysera om kommunerna kan ha misstolkat Statskontorets enkätfrågor, har det sedan länge både inom hemlöshetsforskningen och hos socialarbetare som arbetar med de här grupperna varit uppenbart att det förekommer social dumpning.
För elva år sedan kom en statlig utredning som behandlade samma problematik, nämligen SOU 2009:38 Ingen får vara Svarte Petter. Tydligare ansvarsfördelning inom socialtjänsten. Då fastslogs att det var olagligt med social dumpning.
I samband med att barnfamiljerna ökat i hemlöshetsstatistiken får problemen en större tyngd. I 2017 års kartläggning av den svenska hemlösheten uppskattades att mellan 10 500 och 15 000 barn kan ha befunnit sig i någon form av hemlöshet under mätveckan – stadigvarande eller växelvis. Det skapar stora problem för barnen om de riskerar att utsättas för social dumpning.
Vi kan ha full förståelse för att Statskontoret i sin position inte kan komma med några mer genomgripande förslag än att Socialstyrelsen ska utarbeta tydligare anvisningar, att Länsstyrelsernas uppdrag ska skärpas och att Bosättningslagen ska ses över för att nämna några av förslagen i samma anda. Vi förstår också att civilminister Lena Micko har svårt att ta till sig problemen med social dumpning. Det var ett utbrett problem i det gamla fattigsamhället där små fattiga kommuner ständigt stred om vilken kommun som skulle ta hand om fattiga. Det är klart att ingen vill se något liknande i dagens välfärdsdemokratier.
Den sociala dumpningen är inget arbetssätt som har ett vetenskapligt stöd.
— Per Eriksson och Hans Swärd
Men för att komma till rätta med social dumpning och andra avarter på bostadsmarknaden måste vi på ett mer genomgripande sätt ta tag i de grundläggande bostadsmarknadsproblemen.
Nyligen kom Nordens välfärdscenter med rapporten Hemlöshet i Norden – utvecklingen av nordisk bostadspolitik. I rapporten analyseras vad det är som gjort att vissa av de nordiska länderna lyckats bättre än andra i sitt arbete mot hemlöshet, utestängning och andra problem på bostadsmarknaden.
Det blev tydligt att länderna måste arbeta med tre förhållanden samtidigt om de vill komma tillrätta med problemen, nämligen:
- ett bostadsbyggande som motsvarar befolkningsökningen och bostäder som är tillgängliga för alla, samt en stark generell socialpolitik
- långsiktiga statliga och kommunala strategier för att bekämpa hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden
- ett åtgärdssystem som har vetenskapligt stöd eller bygger på beprövad praktik
Den sociala dumpningen är inget arbetssätt som har ett vetenskapligt stöd. Sverige har vidare inga långsiktiga nationella strategier för att bekämpa hemlöshet. Framtidens socialtjänst, som överlämnade slutbetänkande den 26 augusti 2020, har i ett tidigare betänkande pekat på att hemlöshet och bostadsproblem måste förbyggas innan de uppstår. Det kräver större ingripanden.
[ Joakim Hagerius: Outhärdligt att se hemlösa barnen som hamnat i kläm ]
Den 26 november förra året gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att analysera och lämna förslag på åtgärder för att långsiktigt förebygga och motverka hemlöshet. Uppdraget ska redovisas senast den 24 september 2021. Men uppdraget handlar mest om individuella åtgärder för människor som lever i hemlöshet.
Det som behövs om vi på allvar vill lösa problemen är snabba åtgärder som tar ett helhetsgrepp om frågan. Att lappa och laga lite här och där kommer inte att fungera.
