Frida Igefjord och Johanna Bode lyfter i sin debattartikel 29/1 upp en rapport från Bibeln idag som pekar ut problemet med att väldigt många unga som växer upp i församlingar sedan lämnar både församling och tro. Igefjord och Bode sätter fokus på föräldrarnas roll för den ungas tro, och Titus Öberg väljer i sin replik (18/2) att framför allt lyfta vikten av undervisning. Jag tror att båda dessa aspekter är viktiga, men det finns fler.
Jag är inte längre en ung kristen men har precis lagt åren 15 till 25 bakom mig, år då väldigt många av de jag känner i samma ålder som jag har lämnat tron. Även för egen del har de senaste tio åren varit kämpiga när det kommit till tro, och jag har flera gånger funderat på att lämna kyrkan. Under dessa tio år har jag däremot samlat på mig erfarenheter av vad det är som gjort att många av mina vänner lämnat tron, men också vad som har fått mig att stanna.
[ Rapport: Över hälften av frikyrkliga ungdomar lämnar tron ]
Titus Öberg lyfter hur ovanligt det är att vara ung kristen i Sverige i dag, och det stämmer. De allra flesta av oss som under ungdomsåren valt att vara öppna med vår kristna tro har troligtvis upplevt känslan av att vara både annorlunda och ibland till och med utanför. Jag fick mycket bra undervisning under flera år, bland annat under min tid som konfirmand och när jag besökte många läger. En hel del av den undervisningen återvänder jag till än i dag. Men jag fick också en väldigt tydlig bild presenterad för mig över hur jag borde vara, vad jag borde vilja med mitt liv och vad som var rätt och fel. Att få riktlinjer och moral för livet är inte fel i sig, men för mig blev det en bild av hur jag var tvungen att vara – annars var jag inte välkommen.
Känslan av att vara otillräcklig och inte passa in i kyrkans norm är ett av de vanligaste skälen till att unga lämnar kyrkan. Någon kanske har kommit fram till att den stöttar homosexualitet, någon kanske har haft sex innan den var gift och någon väljer att dricka alkohol i större mängd än vad som är accepterat i dennes kristna kretsar. Ska det verkligen vara så att ens kristna tro ska hänga på hur man ser på just dessa frågor?
Genom att börja med att lägga fokus på hur man ska och borde leva kommer snabbt känslan av att man inte räcker till eller passar in.
— Anna Martinson
Utifrån erfarenheterna från mina egna ungdomsår försöker jag lista ut vad de unga jag möter nu behöver. Jag går också till Bibeln för att se hur Jesus mötte människor. Ett favorituttryck jag bär med mig från undervisningen i tonåren är nämligen “what would Jesus do” – vad skulle Jesus ha gjort. En av de bibelberättelser jag tänker på är den om den samariska kvinnan vid brunnen som Jesus möter då han vill ha vatten. Det finns mycket att säga om den berättelsen, men något jag fastnat för är hur Jesus berör kvinnans kärleksliv för att sedan lämna det och fästa uppmärksamheten på sig själv. Att hon ska förstå vem han är. Här skulle Jesus kunna komma med förmaningar och varningar och förtydliga att “så här kan kvinnan absolut inte leva”. Men han gör inte det. Kanske för att han vet att det inte är rätt sätt att nå fram till denna kvinna.
[ Läs tidigare inlägg | Frida Igefjord och Johanna Bode: Lämna inte unga kristna åt sitt eget öde ]
När vi möter unga möter vi dem precis där de är. Mitt i en vardag där det är, som Öberg är inne på, ovanligt att vara kristen. De har vänner som inte är kristna, de har länge fått lära sig världens sätt att se på saker. Om jag börjar min undervisning och min relation till dem med att säga hur ett kristet liv ska levas, då tappar jag många från första stund. Det kan jag garantera från vänners erfarenheter och de unga jag har mött. Genom att börja med att lägga fokus på hur man ska och borde leva kommer snabbt känslan av att man inte räcker till eller passar in. Om vi återvänder till vad Jesus väljer att göra i mötet med den samariska kvinnan så är det att berätta om vem han själv är. Och precis det är vad jag väljer att göra också. Jag berättar vem Jesus och Gud är.
Jag tror att det allra viktigaste för unga kristna i dag är att bli mötta precis där de är. Och de får bli lyssnade på, tillåts tvivla och fundera och får ställa frågor. Och sedan det viktigaste av allt: Att de får höra om Guds kärlek. Hur den är större än allt. Hur det absolut viktigaste för Gud är att få vara nära just den personen och ha en relation med den.
[ Läs tidigare inlägg | Titus Öberg: Vi ungdomar behöver goda argument för tron ]
