För någon vecka sedan hade jag två nya kontakter av liknande karaktär. Det gäller före detta muslimer som under sin flykt från totalitära och islamistiska miljöer blivit kristna men nekats asyl i Sverige. Nu flyr de Sverige för sina liv.
Dessa ofta välanpassade, svensktalande, utbildade och arbetsvilliga människor drivs till att återigen bli flyktingar i Europa. De flyr de svenska migrationsmyndigheterna som ofta uppvisar grundläggande okunnighet, för att inte säga inkompetens, när de beslutar om utvisningar till exempelvis Afghanistan – ett land som nu har en föga smickrande andraplats, efter Nordkorea, vad gäller förföljelse av kristna i världen.
Som svensk präst i Rom och senare Hamburg har jag inte mött hundra, men fler än tio. Och redan en vore för mycket, om de utvisas till förtryck och mordhot. För en del av dem blir Svenska kyrkan i Hamburg eller någon annan utlandskyrka ett andningshål i sökandet efter en ny trygghet.
Nyligen uppmärksammade vi runt om i världen, med all rätt, Förintelsens offer. Sveriges statsminister talade med allvar om förföljelser av minoriteter och nämnde alla dem som inte fick leva, och om vikten av att alltid minnas dem. Med stolthet nämnde statsministern de vita bussarna som förde överlevande efter befrielsen till en ny tillvaro i Sverige.
Tro är snarare att likna vid en förälskelse än en kunskap som kan prövas med lexikaliska frågor.
— Per Edler
Samtidigt som statsministern talar fortsätter Sverige att utvisa människor till länder och miljöer som är fullständigt livsfarliga för dem. Inte ens uttryckliga mordhot via sociala medier anses trovärdiga enligt Migrationsverket. Det finns många exempel på att Migrationsverket inte förmår avslöja islamism när deras egna tolkar gör (till synes) medvetna felöversättningar, sannolikt i syfte att missgynna konvertiter.
Jag har sett hemligstämplade domar från migrationsdomstolen, där man i princip säger att den kristne kan släppa sin kristna tro och återgå till ett traditionellt muslimskt liv i sitt hemland, eftersom de varit kristna så kort tid. Det är lika horribelt som att säga till en homosexuell att du kan väl “straighta upp dig lite” och flytta tillbaka till Uganda! Tro är någonting som är djupt förenat med ens person. Det är snarare att likna vid en förälskelse än en kunskap som kan prövas med lexikaliska frågor om liturgiska färger eller kunskap om historiska kristna konflikthärdar!
Sveriges kristna råd, Sveriges samlande ekumeniska organ, har uttalat sig tydligt i dessa frågor. Men det verkar inte räcka med artiga besök på regeringskansliet eller Migrationsverket! Lyssnar våra politiker och tjänstemän till denna expertkår? Var finns värnandet för varje människas okränkbara rätt när det gäller dessa konvertiter? Var finns Sveriges stolta arv av att stå upp för den förtrycktes och hotades rätt?
Det är märkligt att vara svensk präst i Tyskland eller Italien och möta svensktalande personer som flyr för sitt liv. Människor flyr för sitt liv från Sverige. De flyr för rätten att utöva kristen tro.
Jag känner mig både arg och desperat! Jag vet inte heller vad jag ska göra. Men jag möter den ena efter den andra som Tyskland (aktivt eller passivt) låter stanna, därför att de inte kan utlämna dem till dödshot. När vi möter dem försöker vi naturligtvis att stödja dem både andligt, socialt och ibland även ekonomiskt. Jag ser en djup omoral i att öppnare länder ska ta hand om dem som Sverige inte ser skyddsbehoven hos.
I dag går det en ny omvänd flyktingström från Sverige till Tyskland och andra europeiska länder. Om detta får vi inte tiga!
