I Dagen den 3 mars skriver Claesson och Pikas om hur föraktet mot män och maskulinitet präglar vår tid och resonerar kring orsaker, risker och potentiella fördelar med detta. På samma sätt som att många män inte känner igen sig i beskrivningen av att vara kvinnoförtryckare så tror jag att många kvinnor inte känner igen sig i beskrivningen av att vara manshatare. Ändå går det knappast en vecka i min vardag utan att jag hör eller läser någon syrlig kommentar om att män är lata, ansvarslösa, korkade och så vidare. Vi kvinnor däremot, vi är allt lite bättre, lite smartare, lite mer ansvarstagande. Vad världen behöver är mer girlpower! Hur oskyldiga och berättigade dessa små pikar än må låta finns all anledning att titta närmare på både roten till och frukten av dem.
[ “Kristendomen revolutionerade synen på kvinnan” ]
Alla samtal omkring kön, ras och sexualitet är i dag starkt präglade av kritisk teori. Förenklat kan man säga att kritisk teori bygger på tanken att alla människor kan delas in i två olika grupper: förtryckarna och de förtryckta. Män och kvinnor, vita och svarta, heterosexuella och hbtqi-personer, och så vidare. Det finns alltså en könsmaktsordning enligt vilken alla kvinnor anses stå under ett strukturellt förtryck av alla män. För att kvinnorna ska kunna frigöra sig från detta förtryck måste de göra uppror. Kvinnors kritik av män blir därmed något hedervärt, eftersom det är en del i kampen för befrielse. Om män däremot kritiserar kvinnor så är de en del av förtrycket. Därtill ska rättvisa uppnås i samhället genom att kvinnor ges extra förmåner och män extra bestraffningar. Vägen till jämlikhet mellan män och kvinnor blir alltså, enligt den kritiska teorin, i praktiken att man kastar bort likabehandlingsplanen och aktivt börjar behandla män och kvinnor olika just på grund av deras kön. Men att behandla människor olika på grund av kön – är inte det själva motsatsen till vad jämlikhet och rättvisa är?
Alltså har kvinnor inte rätt till några förmåner enbart på grund av sin kvinnlighet, och män ska heller inte bestraffas enbart på grund av sin manlighet.
— Hanna Cajdert
Bibeln ger oss en tydlig definition av rättvisa. Rättvisan är opartisk och blind. Rättvisan tar inte hänsyn till personens maktposition. “Du ska inte göra orätt när du dömer. Du ska inte hålla med någon för att han är fattig och du ska inte vara partisk för den som har makt. Du ska döma din nästa med rättvisa” (3 Mos 19:15). Principen om opartiskhet bekräftas i Nya testamentet, bland annat i Jakobsbrevets andra kapitel. Rättvisan ger varken förmåner eller bestraffningar med hänsyn till vilken grupp en individ tillhör, utan dömer enbart efter personens egna handlingar. Alltså har kvinnor inte rätt till några förmåner enbart på grund av sin kvinnlighet, och män ska heller inte bestraffas enbart på grund av sin manlighet.
Jag uppfattar att Claesson och Pikas igenkänner att det finns problem med att göra en grupp människor till syndabockar, att det leder till polarisering samt att vi har tydliga exempel genom historien på när liknande förhållningssätt har varit förödande. Ändå verkar de landa i en resignerad slutsats. De menar att eftersom samhället alltid måste ha någon fiende så är männen en lämplig grupp att attackera eftersom de “har ett betydande våldskapital och kan försvara sig själva”. Det kanske låter hedervärt att Claesson och Pikas som representanter för all manlighet kan tänka sig att offra sig som syndabockar för att ingen annan grupp ska utsättas. Men det finns en mängd problem med deras slutsats.
Jag vill uppmana alla mina medsystrar att börja tala gott om män
— Hanna Cajdert
För det första är det naivt att tro att män och pojkar inte tar skada av den ständiga kritiken. För det andra kan man fråga sig: Om det nu stämmer att vi behöver ha en gemensam fiende, vem ska då alla män ha som fiende? Automatiskt kommer den kritiska teorin peka ut lämpliga kandidater från andra maktstrukturer och här finns inget slut på fiendskapen och samhällssplittringen. För det tredje borde det vara självklart att lögn, förtal och orättvisa är något vi aldrig ska acceptera i ett demokratiskt samhälle, och i synnerhet inte som kristna. Det är oförenligt med kristen tro att utpeka en viss grupp människor som “problemet”. Vi är alla en del av problemet eftersom vi alla är syndare. Och vi förtjänar alla att behandlas med respekt eftersom vi alla är skapade till Guds avbild.
[ Ruth Nordström: I kristet ledarskap finns ingen skillnad mellan manligt och kvinnligt ]
Kristus visar oss på korset försoningens väg. Han dömer synden rättvist, och betalar själv priset för den. Vägen till försoning mellan män och kvinnor börjar i att vi alla först bekänner vår egen synd, sedan tar emot Herrens oförtjänta förlåtelse och därefter ger den vidare till varandra. “Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er” (Ef 4:31–32). Därför vill jag uppmana alla mina medsystrar att börja tala gott om män! Det betyder inte att vi slätar över deras misstag, utan att vi väljer att följa Kristus på försoningens väg.
[ Läs tidigare inlägg | Daniel Claesson och Robert Pikas: Hetsen mot män kanske är nödvändig? ]
