Jag funderar på om det finns en koppling mellan det viktiga samtalet i Dagen kring hur unga människor (och gamla!) ska få hjälp att fortsätta att leva i kristen tro och det som händer på Bjärka-Säby. Givetvis har pingst i Linköping rätt att fatta sina beslut om det som faktiskt är deras. Hur kommunikationen eller bristen på kommunikation har sett ut vet jag inte. Det gäller väl för de flesta av oss som följer det hela på avstånd. Men hur ser då den eventuella kopplingen ut? Daniel Alm formulerar sig på ett tänkvärt sätt kring en församlingsrotad, samhällstillvänd, utåtriktad och missionell ekumenik.
[ Uppsagt avtal på Bjärka-Säby möter förståelse hos Daniel Alm ]
Men ekumeniken har också en riktning inåt. Vi har för vana att lägga olika system, traditioner och ideologier jämte varandra och jämföra styrkor och svagheter (och då ofta jämföra den andres svaghet med min styrka). Det är ett förhållningssätt som inte saknar berättigande, om man bortser från parentesens misstag. Men vad händer om man i stället lägger de olika, i det här fallet teologiska, perspektiven ovanpå varandra? Då framträder en ny bild där traditionerna får utmana och fördjupa varandra. Både styrka och svaghet kan bli tydligare.
Ett vanligt tema har varit upplevelsen av att tron är för trång för livet och livet för stort för tron.
— Stefan Johansson
Det är sällan någon poäng med att försöka bli någon annan än den man är. Men det finns en poäng med att, i mötet med den andre, inte förbli densamme. Genom det kan jag utmanas, berikas och fördjupas. Jag är personligen i grund och botten djupt trygg i en sakramental barndopssyn. Men den har berikats och fördjupats av den baptistiska betoningen av tron. Ortodoxt påskfirande har gett dopet en helt ny plats i mitt liv. Den karismatiska traditionen, med en tydlig rottråd i pentekostal teologi, har förändrat mycket. Ignatiansk vägledning likaså. Bjärka-Säby har som mötesplats också spelat en roll. I grund och botten är och förblir jag lutheran. Men en rikare sådan.
[ Frida Park: Turerna kring Bjärka-Säby visar precis hur svårt ekumenik kan vara ]
Under större delen av mitt yrkesliv har jag mött unga människor, inte sällan i en trons brytpunkt. Ett vanligt tema har varit upplevelsen av att tron är för trång för livet, och livet för stort för tron. Då har det kunnat vara till hjälp att lyfta in perspektiv från andra kyrkotraditioner. Då har det hänt att bilden har djupnat. Tron har blivit bredare, fått fler färger och nya dofter.
Jag tror att den här dimensionen av ekumeniken är omistlig för vårt liv med Gud. Ung som gammal och alla däremellan.
