Det är uppenbart att många blivit välsignade och haft starka möten med Gud på Bjärka-Säby. Många är de som den senaste tiden trätt upp och beklagat pingstförsamlingens beslut att ta eget ansvar för gudstjänstfirandet på Nya Slottet. Det finns emellertid två perspektiv som ännu lyser med sin frånvaro i analyserna.
Det första gäller situationen specifikt och reser frågan om hur mycket det är rimligt att belasta en lokal församling med i ekumenikens namn. Det finns en stor flora av uttryck i den kristna kyrkan och inte alla är lätta att förena. Ekumeniska sammanhang talar ofta om att mötas i det som förenar i stället för att fokusera på det som skiljer, men det är samtidigt ingen hemlighet att många av de uttryck som förekommer i kommunitetens spiritualitet känns mycket främmande och i en del fall rent av provocerande för en enkel pingstvän (exempelvis att kyssa ikoner). Förekomsten av tungotal och förbön för sjuka kan då lätt ses som karismatiska alibin, vilket naturligtvis provocerar än mer.
[ Läs tidigare inlägg | Sten-Gunnar Hedin: Bjärka-Säby är en gåva till nordisk kristenhet ]
Jag tänker att det ändå måste betraktas som ett misslyckande i förhållande till ambitionerna, när en ekumenisk kommunitet inte lyckas ha en fingertoppskänsla och lyhördhet som förmår navigera i förhållande till sin värd, utan i stället i många år varit orsak till splittring och smärta i den församling som levt närmast. Då måste frågan ändå ställas: Är det ett lyckat ekumeniskt exempel som orsakar ett sådant skav?
Vägen framåt kan inte vara den enes seger på den andres bekostnad, utan respekt för att det finns stora skillnader.
— Emil Gillsberg
Pingstförsamlingen i Linköping har i decennier varit rörelsens mest genuint ekumeniskt förankrade, beslutet kan därför inte rimligtvis sägas vara ett tecken på en bristande ekumenisk vilja. Tvärtom: Pingstförsamlingen säger uttryckligen att ambitionerna är att Bjärka-Säby fortsatt ska vara en starkt ekumenisk mötesplats där bland annat tidebön ska förekomma. Men församlingen uttrycker samtidigt en vilja att hela bredden av uttryck tydligare ska synas och att en upplevt eftersatt pentekostal tradition också ska få ta plats.
Att ekumenik är svårt kan många konstatera. Ekumenik kan inte enbart vara en jakt på minsta gemensamma nämnare, utan måste också kännetecknas av en fundamental respekt för att vi har mycket olika uttryck. En del av dem är faktiskt såväl oförenliga som provocerande för andra, hur gärna vi än skulle vilja att de inte var det. Det är inte att underkänna ekumenik att tillstå det, tvärtom. Det är att hedra den.
Det kan heller inte enbart vara den som upplever sig provocerad av vissa uttryck som ska sluta vara det, ett ansvar måste också ligga på den andre. Ekumenik handlar om relationer, och relationer handlar om människor. På båda sidor i denna fråga står varma troende och vägen framåt kan inte vara den enes seger på den andres bekostnad, utan respekt för att det finns stora skillnader.
En ekumenik som går ut på att vi ska lämna våra uttryck i vapenhuset blir faktiskt varken intressant eller särskilt förenande.
— Emil Gillsberg
Det andra perspektivet gäller ekumeniskt arbete generellt, där denna debatt avslöjar något. Jag har varit ekumeniskt engagerad under hela min tjänst som pingstpastor och alltid frustrerats av att det i ekumeniken ses som naturligt att historiska kyrkors liturgi och uttryck utgör mall medan vi som kommer från andra kyrkor reduceras till programpunkter i den. Seglivade fördomar om pingstvänners ovilja till ekumenik påverkar fortfarande samtalet och styr tanken mot att önskemål om att även pentekostala uttryck ska ges utrymme, egentligen betyder att pingstvänner vill att bara pentekostala uttryck ska ges utrymme.
Givet pingstförsamlingen i Linköpings långa ekumeniska engagemang och stora generositet mot kommuniteten skulle det naturligtvis vara en orimlig och obegriplig tolkning att detta beslut kommer innebära att Bjärka-Säby ska förändras till att bli en plats där enbart pentekostala uttryck fick plats. Ledningen för pingstförsamlingen uttrycker att de vill se ett gudstjänstfirande med tydlig ekumenisk prägel, men som i något högre grad än nu även bär fler kännetecken från den egna traditionen, på samma sätt som det hittills har präglats av historiska kyrkors.
De flesta av oss pingstvänner vill gärna ekumenik, men en ekumenik som går ut på att vi ska lämna våra uttryck i vapenhuset blir faktiskt varken intressant eller särskilt förenande. Tyvärr är detta kännetecknande för mycket av det ekumeniska arbetet. Det är en för låg ansats för att bygga enhet och generositet.
Ekumeniskt arbete kan inte vara enkelriktat på det sätt det ofta är i dag. Det kan inte bara vara så att det är nyttigt för pingstvänner att lära sig respektera och kanske uppskatta “tråkigare” gudstjänster. Det bör också finnas en motsatt riktning, där historiska kyrkors medlemmar lär sig att respektera, och kanske uppskatta, simpel folklighet, långa predikningar, tempo, hög ljudvolym och att klättra på väggarna – och dessutom, när det gäller de moderna pingstförsamlingarna som växer fram: discoljus, rökmaskiner och stora bildskärmar. Floran av uttryck är bred och ekumeniken är för viktig för att vi bara ska mötas på den ena planhalvan.
