I debatten kring Bjärka-Säby och Ekumeniska kommuniteten har flera röster, bland andra Marcus Sönnerbrandt, Eleonore Gustafsson och Emil Gillsberg, hållit fram att kommunitetens spiritualitet handlar om att det lågkyrkliga och pentekostala får ge vika för andra traditioner. Men det är alltid lättare att se det annorlunda, det hemvana tas för givet.
Jag är född in i en pingstförsamling i Vasa i Österbotten. När jag var i tioårsåldern splittrades den församlingen vilket lämnade stora sår, framför allt hos mina föräldrar, men också hos mig. Jag kom att förknippa karismatiska uttryck med konflikt och smärta, och har sedan dess aldrig kunnat gå in i en lovsångsgudstjänst utan att känna en klump i magen.
[ Pingst Linköping: Inte rättvist att föregå process om Bjärka-Säby ]
Som doktorand i teologi deltog jag i det första höstmötet för 19–39-åringar på Nya slottet. Det var en fantastisk upplevelse. Mitt starkaste minne kommer från lördagskvällens bön- och lovsångsgudstjänst. Denna gudstjänst är central i Ekumeniska kommunitetens liv, den firas vid alla höstmöten, generalkapitel och vintermöten. Det är en rätt normal frikyrklig gudstjänst och alltså ett exempel på just det som Emil Gillsberg i sin debattartikel (17/3) efterlyser: Här är det den frikyrkliga formen som utgör mall, och sådant som är mer vanliga i andra traditioner (som att smörja med olja) blir programpunkter. Så den där klumpen i magen fanns helt klart där.
Jag förstod att akademisk teologi och ett andligt liv gick att förena.
— Patrik Hagman
Det som särskilt gjorde intryck på mig var att bland dem som erbjöd förbön stod professor Samuel Rubenson. För mig var det omskakande, för även om jag trivdes i den akademiska miljön var jag besviken över att ingen av mina lärare verkade vara särskilt församlingsaktiva. Men här stod en av Nordens främsta teologer och tog emot unga människor, lyssnade, lade händerna på dem och bad. Jag förstod att akademisk teologi och ett andligt liv gick att förena.
Många år senare fick jag frågan om jag kunde tänka mig att ställa upp i förbönstjänst. Jag hade aldrig gjort det förr, men minnet av Samuel innebar att jag inte kunde säga nej.
Så när lovsången började gick jag till min plats och snart stod en lång kö unga vuxna framför oss. Trevande började jag be. Och något hände i mig, något jag aldrig upplevt förut. Orden gavs mig. Jag såg människan jag bad för i ett slags förklarat ljus, jag visste vad jag behövde be för. Mina ord fick en tyngd jag aldrig själv kunnat uppbåda.
[ Liselotte J Andersson: Känns som vi blir vräkta ]
Är inte detta ett utmärkt uttryck för själva kärnan i den pentekostala traditionen? För mig, van med andra uttryck för bön och tillbedjan, var detta en upplevelse som har fått mig att omvärdera mycket jag tänkt och trott. Något i mig som skadades i min barndom har börjat helas.
Anden blåser vart den vill, men jag är säker på att detta aldrig hade kunnat ske utan de andra formerna för gudstjänst på Nya slottet – tidebönerna och söndagens liturgi. De är trygga platser för mig, och det liturgiska kunnande som utvecklats vid Nya Slottet är helt unikt i nordisk kontext och en ständig referenspunkt för mig när jag undervisar i liturgik.
Bön- och lovsångsgudstjänsten är fortfarande lite främmande för mig, men den har nu vid sidan av söndagens högmässa blivit en höjdpunkt på Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säbys möten.
