Jag känner igen mitt yngre jag i det sätt som Sarah Grenholm i en intervju i Dagen 13 mars resonerar inför moderskap. Jag känner igen de rationella argumenten, till exempel att fler barn innebär ökat slitage på en redan sliten planet och att det verkar rimligt att vara kritisk mot en, som man uppfattar, kyrklig kärnfamiljsnorm som blir självbespeglande och saknar kraft att vara hjärta utåt, i världen. Jag känner också igen det lugna, sakliga konstaterandet: Även om alla andra vill detta så vill inte jag.
Jag minns också, när jag och min man efter många år fick vårt första barn, hur med ens mina gamla, välformulerade tankar dunstade bort för att sedan aldrig mer återkomma. Glädjen i verkligheten, i det verkliga, nya lilla livet var så påtaglig att den inte gick att ta miste på. Det var omöjligt att gå tillbaka och jag ville det inte heller.
[ Pastorn Sarah Grenholm: Därför vill jag inte bli mamma ]
Visst vet jag att alla människor är sina egna och att man inte utan vidare kan torgföra sina egna erfarenheter som om de vore allmängiltiga principer. Jag vill därför lämna det personliga och bemöta den motsats som Sarah ställer upp i det att hon menar att det kristna livet inte handlar om att få barn utan om att följa Jesus. På ett sätt är det lätt att förstå vad hon menar och kanske också, återigen på ett sätt, hålla med henne. Om kärnfamiljsnormen i kristna sammanhang gjort att de som inte passar in i den eller inte vill passa in i den därmed automatiskt hamnat i periferin, teologiskt och socialt, så finns det förstås anledning för kristna gemenskaper till rannsakan.
Jag måste bli lerklumpen som litar på krukmakarens förmåga att forma mig i enlighet med sin tanke.
— Anna Sophia Bonde
Jag tror vi är många som har varit i kristna sammanhang där vi ganska snart förstått vad som gäller just där och lika snart kunnat konstatera att vi inte själva lyckas omformatera oss till just den mallen. Det är en ständig utmaning för kyrkan att utifrån tydliga teologiska ramar kunna vara ett generöst sammanhang, mellanmänskligt sett. Jag är inte närmare bekant med paret Grenholm men jag högaktar deras strävan att i en råkonsumistisk kultur leva ett Jesusnära, generöst liv.
Ändå tror jag det ligger en inbyggd orimlighet i det som Sarah säger om förhållandet mellan tanken på att få barn och Jesusefterföljelse. För om jag menar allvar med att jag vill följa Jesus måste jag stå ut med möjligheten att Han kommer att leda mig in i situationer och omständigheter som jag kanske själv aldrig skulle valt, om jag bara varit utlämnad åt mitt eget förnuft. Jag måste bli lerklumpen som litar på krukmakarens förmåga att forma mig i enlighet med sin tanke.
Om jag inom mig säger till Honom: Jag vill följa dig på alla områden – utom just det här (“det här” är förstås olika från person till person), så har jag därmed någonstans deklarerat att jag föredrar ett slags samboförhållandet med Jesus (tills vidare, så länge båda parter är nöjda) snarare än ett äktenskap (i lust och nöd, tills döden skiljer oss åt).
[ De blev föräldrar på tre olika sätt ]
Så där är det förstås med alla kristna, vi kämpar med vår vilja och vad Jesus vill och många gånger får vi be om förlåtelse för att vi, än en gång, trots våra fromma föresatser, velat bestämma själva. Men det är en sak att kämpa med detta, att inse sitt behov av daglig omvändelse. Det är något att annat att frankt konstatera att det och det området, där är det “hands off” för Jesus.
När Astrid Lindgrens Emil säger “du och jag, Alfred” och smyger sin lilla grabbnäve in i vännens stora, då är det inte bara så det känns när de sitter där i sommarkvällen, fria från Lina och alla andra världens bekymmer. “Du och jag, Alfred” är också att den lille Emil tar ut släden i snöstormen och, med fara för eget liv, kör Alfred, som drabbats av blodförgiftning, till Mariannelund.
Kort sagt: Vi bedrar oss själva om vi tror att vi själva kan avgöra hur vår Jesusefterföljelse ska se ut. Kanske är det en typisk missuppfattning i vår tid, och som även kan drabba fromma personer, att vi får för oss att vi kan designa även en sådan sak utifrån hur vi känner det.
[ Replik | Emma Audas: Att välja ett barnlöst liv kan vara Guds kallelse - också för gifta par ]
