Det finns ingen återgång till det normala efter coronakrisen, eftersom världen för alltid har förändrats. Exakt hur vet vi inte än, men vi kan redan ana behoven. I pandemin har ensamhetens negativa effekter blivit uppenbara. Ensamhet har länge dominerat det sekulära och individualistiska Sverige och vi saknade i stora stycken äkta gemenskap redan innan restriktionerna. Ensamhet skapar skam, vilket är en underliggande faktor till många olika psykiska problem. Och psykiska problem skapar kroppsliga problem.
Den själsliga svälten är en utmaning för kyrkan att möta och jag vill uppmana kristna ledare och ansvariga i församlingar att tänka till innan ni startar i gång verksamhet i kyrkans regi när samhället kan öppna igen. Hur lindrar vi ensamhet och skam?
[ “Många singelföräldrar uttrycker känsla av ensamhet” ]
Restriktionerna för att minska smittspridningen har slagit sönder möjligheterna att driva kristen verksamhet som vanligt. Låt oss reflektera kring vilka behov vi behöver möta. Har vi tidigare verkligen arbetat på ett sätt som gett läkedom och djup mening åt alla inblandande?
Fryshusets grundare Anders Carlberg sa en gång: “Ni kristna har matchbollen, men ni fattar inte det för ni är inte ens på planen.” Vad kan det bero på? Har verksamheten blivit något självgående och självstyrande? Ett krävande monster som tvingar dem som arbetar att fortsätta “ställa upp”, utan att det ger djupare mening och liv åt de inblandade?
Vi behöver tänka till så vi kan skapa en kultur som möjliggör ett inre helande.
— Pernilla Eklund
Har det varit som Magnus Malm målande beskriver i boken Fri att tjäna: “Kyrkans arbetare liknar trötta verksamhetsgalärer fastkedjade på verksamhetsskeppet?” På väg mot vad? Om det stämmer att vi varit fastkedjade vid dysfunktionella strukturer i kyrklig verksamhet finns nu en möjlighet att bryta oss loss och i frihet bygga det som ger liv, mening och gör skillnad på djupet.
Stefan “Trendstefan” Nilsson intervjuades i podden Dagens människa i december (avsnitt 129). Han förutspådde då att själslig gemenskap genom så kallade communitys skulle kunna bli trendigt i Sverige i år, liksom bön. Jag tror att den tid som dominerats av ytlig materialism och upplevelsekickar är över. Isoleringen under pandemin har avslöjat de falska avgudarna som inte ger någon djupare frid eller mättnad till själen.
Jesus beskrev sin tjänst i bilder av att möta behov: att mätta de hungriga, ge kläder åt de nakna, att besöka dem som sitter i fängelse, förbinda de som sårats och förmedla nåd från Gud. Vårt uppdrag är på samma sätt att möta behoven och det är här jag tror att väckelsen finns. Jag tror att kyrkans tid är nu.
[ Hon vill hjälpa människor att bli fria från skammen ]
I den kyrkoverksamhet som vi är vana vid finns ett visst mått av gemenskap, men ofta odlas inte djupare vänskap och tillhörighet. Det kan också vara svårt att komma in i och tillhöra gemenskapen och inte bara vara en konsument av verksamhet. Ensamhet och skam botas alltså inte på djupet med den vanliga verksamheten.
Om vi vågar tänka om, är lite smarta och organiserar oss på ett annat sätt tror jag att vi med enkla medel kan skapa helande miljöer. Nu är en möjlighet att tänka till och ställa om. Är vi beredda att lägga ner och förändra de organiserade aktiviteterna? Att lägga ner viktiga aktiviteter till förmån för de viktigare.
En djup och helande gemenskap skapas inte av sig själv bara genom att arrangera verksamhet i kyrkans regi. Den ensamme botas inte bara genom att komma till en verksamhet. Vi behöver tänka till så vi kan skapa en kultur som möjliggör ett inre helande. Hederskulturdebatten förra året har visat att många i stället sårats av att komma till kyrkan. För att äkta möten ska kunna ske behövs en sårbar gemenskap. En nådefull och icke-dömande kultur.
Vi behöver inte ens vänta till pandemin är över. Vi kan bota ensamhet och skam i dag.
— Pernilla Eklund
Låt mig ge några förslag på hur vi kan göra för att skapa helande gemenskaper som botar ensamhet och skam:
- Samtalsgrupper för att dela livet (inte diskutera): Att få mötas utifrån frågan “Vad brottas du med?” Det kan vara mansgrupper, kvinnogrupper eller bara grupper som vill dela livet i sårbarhet.
- Lärjungagrupper som läser Bibeln utifrån DBS-modellen, det vill säga Discipleship Bible Study, lärjungatränande bibelstudier. Det innebär att läsa och samtala om det som man personligen berörs av och som sedan leder till ett agerande i ömsesidig ansvarighet.
- Stödgrupper: Utgå från något färdigt material för inre helande, till exempel Nycklar till Frihet, Celebrate Recovery eller Livsstegen.
För att grupper ska fungera och utveckla en god kultur behövs kloka “regler” för samtalet. Tolvstegsrörelsen kan ge välbeprövade råd:
- Det som sägs i gruppen stannar där. Tystnadslöfte mellan medlemmarna.
- Alla har rätt att komma till tals och få tala till punkt. Ingen avbryter eller kommenterar det de andra säger.
- Deltagarna delar kort i “jagform” under cirka fem minuter. Det som delas är de egna tankarna, känslorna och erfarenheterna.
- De som möts ska stötta varandra, inte “fixa” varandra.
I dag får bara åtta personer mötas. Det är en bra storlek på en stödgrupp. Vi behöver inte ens vänta till pandemin är över. Vi kan bota ensamhet och skam i dag. Kyrkan har matchboll. Då måste vi se till att vara på plan.
