“Frågan viktigare än svaret” är rubriken på det avslutande stycket i kapitlet om Muhammed som profet i Jakob Wiréns bok Att ge plats för den andre som debatterats i dessa spalter. Om det nu är boken, och inte snarare intervjun med Wirén i Dagen 15/3 som debatterats? Mitt intryck efter att ha läst boken är att Wiréns ärende inte är att propagera för att kyrkan ska erkänna Muhammed som profet, utan att framhålla vikten av seriös reflektion över frågan.
Efter påskhelgen tog ärkebiskop Antje Jackelén Twitterpaus. Det hade än en gång översvämmats av hat och hot. Anledning: Att hon befunnit sig i samma tv-studio som en imam. Detta besinningslösa hat mot islam tydliggör behovet av ett nyanserat samtal om hur kristna kan förhålla sig till islam, ett samtal bortom förenklingarna.
[ Ärkebiskopen tar Twitterpaus efter hatkommentarer ]
Boken Att ge plats för den andre har fem kapitel, varav ett behandlar huruvida kristna kan se Muhammed som profet. Så varför väljer Dagen att enbart lyfta fram det i intervjun? Jakob Wirén gör en banbrytande undersökning av interreligiösa råd som är en ny och föga beforskad organisationsform i vårt land, han studerar hur ersättningsteologi kommer till uttryck i psalmer och predikningar i Svenska kyrkan – angeläget i en tid av ökande antisemitism – och hans bok mynnar ut i en nytänkande ansats till att formulera en religionsteologi.
Enligt min erfarenhet är inte så många muslimer intresserade av att diskutera lärofrågor med kristna.
— Helene Egnell
Dessa tre kapitel menar jag är mer relevanta och aktuella än det om Muhammed. För jag är enig med Martin Landgren (Dagen 30/3): I den vardagliga dialogen, det praktiskt inriktade religionsmötet, kommer de teologiska frågorna sällan upp. Enligt min erfarenhet är inte så många muslimer intresserade av att diskutera lärofrågor med kristna. Det är alltså i den meningen inte en brännande fråga – även om Wirén i kapitlet om de interreligiösa råden redovisar att den kommit upp i intervjuerna.
Så varför är det just det kapitlet som uppmärksammas? Varför denna fixering vid islam? Det upplevdes förstås hotfullt för kyrkan när islam uppstod med sitt anspråk på att komma med en ny uppenbarelse – men borde vi inte ha bearbetat det traumat efter 1400 år? Debatten visar att så inte är fallet.
[ Läs tidigare inlägg | Karl-Henrik Wallerstein: Tidiga kyrkan såg Muhammed som villolärare ]
Wirén tar sin utgångspunkt i en annan debatt, nämligen den som uppstod år 2013 då ärkebiskopskandidaterna fick frågan “ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?”. Den debatten visade att vi saknar redskap att föra ett kvalificerat religionsteologiskt samtal om dessa ting, menar Wirén, och med sitt kapitel vill han ge dessa redskap.
Tydligen ansågs relationen till islam viktig att belysa inför ärkebiskopsvalet. Men som frågan formulerades är den av samma kaliber som “Har du slutat slå din fru?” – en fråga som det är omöjligt att svara ja eller nej på. Muslimer har ett strikt bildförbud och gör inte anspråk på att Muhammed skulle vara eller ge en bild av Gud. Svaret måste därför kvalificeras – vilket biskoparna med varierande framgång försökte göra.
Att jämföra sig med andra är olyckligt i alla relationer, och det gäller även de interreligiösa relationerna.
— Helene Egnell
Vi behöver alltså bearbeta relationen till islam för vår egen skull. Hur ska vi förstå islams anspråk på att förvalta en uppenbarelse från Gud? Hur relaterar den till den uppenbarelse vi som kristna fått att förvalta? Kan den hjälpa oss att hitta nya insikter, eller är den bara en irrlära att avvisa? Jakob Wirén klargör i sin bok, i dialog med olika teologer som reflekterat över frågan, de teologiska förutsättningarna för att kristna skulle kunna kalla Muhammed profet, och landar i ett tentativt bejakande av att vi skulle kunna göra det. Och han är tydlig med att det inte innebär att göra avkall på de kristna trossatserna.
Ändå hamnar debatten i ett förenklat ja eller nej. Ingen diskuterar Wiréns argumentation i boken, utan resonemanget reduceras till anklagelser om att vilja förneka skillnader mellan kristendom och islam. “Kan du berätta om likheter och skillnader mellan kristendom och islam” är en begäran jag fått åtskilliga gånger. Förutsättningen tycks vara att det är i likheterna vi kan mötas, och att skillnaderna är problematiska. Men så enkelt är det ju inte. Att jämföra sig med andra är olyckligt i alla relationer, och det gäller även de interreligiösa relationerna. Det som först föreföll likt var kanske inte det vid närmare betraktande, och bakom det som såg annorlunda ut gömde sig en djupare igenkänning. Men det upptäcker man först i mötet, då man lyckas nå bortom sina förutfattade meningar.
[ Kardinal Anders Arborelius: Danskt lagförslag är ett stort ingrepp på religionsfriheten ]
Det är en stor brist att det i Sverige inte bedrivs någon teologiskt kvalificerad dialog mellan företrädare för olika religioner, och lika illa ställt är det med det inomkristna religionsteologiska samtalet. Jakob Wiréns bok ger oss redskap för båda dessa livsviktiga dialoger. Låt oss använda dem, i stället för att fastna i det förenklade och förutsägbara.
