Glad påsk, utropar Busch, Skånberg och Landgren på Dagen debatt den 31 mars. Debattörerna bjuder in till kristendomens största högtid med att slå fast att kristendomen inte bara erbjuder en moralisk grund av absoluta sanningar utan också är den tanketradition som givit “demokratin verklig kraft” och som ligger bakom det materiella välstånd som vi i dag har i stora delar av västvärlden.
Tänk vad härligt om det varit så enkelt! Kristendomen som grund för nästan allt det som vi uppfattar som gott. Men när man börjar tänka efter vad det är författarna egentligen säger, grumlas bilden.
[ Fredrik Wenell: Okunskapen om kristen tro visar sig, igen ]
För det första: Om det, som debattörerna menar, finns en så tydlig koppling mellan kristendom och demokrati, varför tog det då så lång tid mellan kristnandet och införandet av demokrati? Ta vårt eget land som exempel: Det är svårt att fastställa exakt när Sverige kristnades, men fram till 1921, när vi fick kvinnlig rösträtt, hann det gå 800–900 år. Och vad gjorde kristendomens förespråkare under tiden? Få av kristenhetens tidiga förespråkare stod på barrikaderna för demokratins införande. Tvärtom utgjorde kristendomen och kyrkan ofta en grogrund för fortsatt förtryck av den enskilde, till förmån för överheten och kyrkans makt.
En annan av författarnas teser är att man genom att förlita sig på kristendomens absoluta moraliska sanningar kan undvika maktbaserade strider mellan olika särintressen, var och en med sin definition av sanningen. Författarna förfasar sig över den värdegrundsideologi som präglar ett postmodernt samhälle där sanningen och samhällen styrs av pågående diskussioner mellan olika intressen och åsikter i stället för att utgå ifrån kristendomens absoluta grund.
Författarna [gör] våld på historien och förnekar den komplexitet av samband som lett oss dit vi är i dag.
— Patrik Stålgren
Argumentationen lämnar läsaren med frågan: Om kristendomens absoluta sanning erbjuder den samsyn och fred som författarna menar, hur kommer det sig att en så stor del av västerlandets historia handlat om krig och stridigheter mellan olika kristna grupper? Var fanns kristendomens enande kraft då?
Slutligen. Om nu, som författarna menar, kristendomen är motorn bakom det välstånd och den rikedom som vi åtnjuter i dag, varför ser vi så lite tillväxtökning i alla de länder i Afrika och Latinamerika där kristendomen är stor och växande? Är kristendomens ekonomiskt välgörande kraft geografiskt begränsad? Och hur ser författarna på att den västerländska livsstilen, präglad av kristendomens normer, nu driver upp globala temperaturer och utarmar den biologiska mångfalden? Är inte detta tvärtemot den förvaltarskapstanke som Bibeln lär?
[ KD-debatt om kristendomens roll för demokratin exploderade ]
Den här listan kan göras längre men poängen är tydlig: Tvärtemot författartrions påskhälsning finns det inget enkelt samband mellan kristendomen och allt det goda som demokrati och marknadsekonomi för med sig. För att driva hem sin argumentation om kristendomens förträfflighet som grund för politik och samhälle gör författarna i stället våld på historien och förnekar den komplexitet av samband som lett oss dit vi är i dag.
Låt mig göra två förtydliganden för att undvika missförstånd. Min invändning går inte ut på att kristendomen saknat betydelse för framväxten av detta goda. Tvärtom har jag själv många gånger sett hur en omvändelse till tro fört med sig en livsstil präglad av tolerans och välgörande entreprenörskap. Men sambanden är komplexa och aldrig svartvita. Mina invändningar handlar inte heller om kristendomen som en väg till en gudsrelation. Men det är en helt annan diskussion. Här handlar det bara om kristendomen som politiskt och socialt fenomen.
Jag vill tro att de flesta som läser de invändningar mot författarna som jag har presenterat ovan skulle hålla med om att sanningen om kristendomens välgörande kraft inte är så enkel och entydig som författarna menar.
Så varför skriver Busch, Landgren och Skånberg då som de gör? Vad är det egentligen de vill med sin påskhälsning? Tyvärr landar jag i slutsatsen att detta är en utstuderad del av debattörernas politiska maktspel. Det handlar om att skapa och förstärka enkla och onyanserade bilder av “vi” och “dom” som effektivt kan används för att stänga ute och förminska “de icke kristna”, samtidigt som det framhåller den egna förträffligheten.
Utan ett spår av självkritik över kristendomens problematiska roll som politisk kraft i historien, bidrar författarna till en splittring och polarisering med hjälp av enkla bilder av sin egen förträfflighet och andras tillkortakommande. Det handlar om en förenklad världsbild som är en del av den nationalistiska och konservativa retorik som dessa ledande kristdemokrater nu vill saluföra, med hjälp av påskens budskap.
Men vi vet att riktigt så enkelt är det inte.
