Debatten som startade utifrån Dagens intervju med Jakob Wirén om huruvida Muhammed av kristna skulle kunna ses som en profet, är viktig och sätter fingret på flera nödvändiga frågor som behöver lyftas för att en ärlig - och nödvändig - religionsdialog ska kunna äga rum.
Helene Egnell menar i sin replik 9/4 att Jakob Wiréns ärende med sin bok Att ge plats för den andre inte är att propagera för att kyrkan ska erkänna Muhammed som en profet utan att skapa seriös reflektion kring frågan. Egnell ifrågasätter varför Dagen valt att enbart lyfta fram Wiréns kapitel om Muhammed i intervjun, och menar att de andra frågor han lyfter i boken är mer relevanta. Jag håller inte med Egnell. Det verkligt intressanta med Wiréns bok är just det som Dagen uppmärksammat och som är hans eget akademiska bidrag till religionsteologin: Att ge ett förslag till hur kyrkan kan se på Muhammed som potentiellt en profet i kristen tradition.
[ Läs tidigare inlägg | Jakob Wirén: Samtalet om kristnas syn på Muhammed behöver fördjupas ]
Wirén hävdar i sin bok att Muhammed skulle kunna vara detta i en “villkorad bemärkelse” (sidan 339). Därmed begränsar sig Wirén och hävdar att Muhammed aldrig kan överträffa Jesus Kristus. Wiréns intention med att föreslå att Muhammed skulle kunna ses som profet är att underlätta dialog.
I ljuset av ärkebiskopens Twitterpaus instämmer alla av god vilja i behovet av en nyanserad dialog kring religion och inte det vulgära och ofta rasistiska språkbruk som sociala medier inte sällan flödar över av. Kristna ska varken skvallra, baktala, skriva nedsättande om eller fördöma andra. Då går vi tvärt emot evangeliets glädjerika budskap.
Det är inte möjligt för kyrkan att beskriva Muhammed som profet i en kristen tradition.
— Karl-Henrik Wallerstein
Men vi måste med rätta kunna kritisera felaktigheter, och jag menar att Wirén har fel på en avgörande punkt: Det är inte möjligt för kyrkan att beskriva Muhammed som profet i en kristen tradition. Att han är en profet för muslimerna stämmer, men som kristna kan vi endast beskriva Muhammed som en falsk profet.
Det kan låta både hårt och delvis oklokt att uttrycka sig så kompromisslöst. Det är dock möjligt för kyrkan att både föra religionsdialog och hävda att Muhammed – i enlighet med kristen tro – är en villolärare. Trons sanningar är aldrig förhandlingsbara och de existerar oberoende av hur många bekännare av kristen respektive muslimsk tro det bor i Sverige. Kyrkan kommer aldrig att skriva om sin trosbekännelse.
Något som ofta glöms bort, särskilt inom Svenska kyrkan, är att kyrkan till sitt väsen är missionerande. I denna identitet ligger också en enorm potential att förändra såväl världen som den enskilda människan, eftersom Guds rike formar oss. Hemligheten bakom kyrkans framgångsrika historia stavas inkulturation, alltså hur kyrkan många gånger tagit sin utgångspunkt i och påverkat kulturen utifrån den kontext den verkat i.
[ Nej, Muhammed är inte en profet för kristna ]
I en totalitär stat, som till exempel Saudiarabien, är kristendomen till sitt väsen mer progressiv eftersom hon är i minoritet och måste vara uppmärksam och inte utmana mer än nödvändigt. Men i en kristen kultur, som till exempel Sverige, borde den kristna tron snarare vara konservativ och vilja bevara sin särställning.
Jag uppfattar Wiréns vilja till religionsdialog som ett uttryck för en känslighet för den helige Ande och de tidstecken som Anden i vår tid pekar på: Att kyrkan behöver verka för interreligiöst samarbete och en fredlig samexistens mellan kristna och muslimer. Det är verkligen så att vissa kristna löper risk att demonisera muslimer. Vi kristna ska närma oss islam och andra trosuppfattningar med stor kärlek, men samtidigt med stor frimodighet: Vi måste hela tiden vara trogna kyrkans bekännelse.
Hans bidrag riskerar att sudda ut kyrkans egen identitet.
— Karl-Henrik Wallerstein
Det är uppenbart att alla troende inom de olika religionerna tillsammans, för mänsklighetens bästa, måste stå upp för rättvisa och fred. Men varje interreligiöst möte måste utgå från att vi håller fast vid det som vi håller allra kärast. För oss kristna är det Jesus som den ende frälsaren. Kristna och muslimer behöver hitta vägar att leva i samexistens, trots att vi landar i diametralt olika syn på Jesus – och på Muhammed.
I Wiréns bok ser jag en önskan om att föra uppriktig dialog med en motpart som Wirén vill tolka så autentiskt som möjligt. Ändå har han gått för långt och hans bidrag riskerar att sudda ut kyrkans egen identitet för att ge “den andre” en möjlighet att komma in på banan. Vi får inte glömma att den andre är i minoritet i dagens Sverige, men att denne på liknande sätt som kyrkan har en missionerande kallelse. Islam strävar efter att världen ska bli ett kalifat, ett umma. För kristna är detta något som är helt otänkbart att acceptera. I ljuset av detta framstår tanken på att erkänna Muhammed som profet inom kristen tradition som en återvändsgränd.
[ Anders Piltz: Muhammed inspirerades av tidebönen ]
Muhammed omtolkar synen på Jesus och detta skapar distraktion, för att använda ett modernt begrepp. Vi ska, som Wirén uppmuntrar till i sin bok, skapa mötesplatser för dialog, men vi ska inte – och behöver inte – gå över till den andra sidan för att skapa en samsyn som går emot kyrkans fundament. Där har Martin Landgren rätt: Vi måste inte ta omvägen runt Muhammed som en kristen profet för att uppnå bättre samtal med muslimerna.
