Den senaste tiden har det talats mycket om problemen med utanförskapsområden och många har ställt sig frågan om, och i så fall hur, det går att vända utvecklingen.
Svensk polis definierar utsatta områden som geografiskt avgränsade områden med ofta låg socioekonomisk status och inflytande från kriminella nätverk. Klaner, hederskultur, familjenätverk, religiös radikalism och ungdomsgäng är andra företeelser man brukar förknippa med dessa områden.
Som pastor och missionär med uppväxtbakgrund i en hederskultur har jag i flera år brottats med frågan om hur en kristen församling kan verka i utanförskapsområden. Erfarenheterna jag fått med mig under åren är skiftande: det är inte enkelt, men det är möjligt.
Församlingen är tänkt att vara världens salt och ljus vilket innebär att församlingen behöver finnas och verka i dessa områden och på riktigt möta de människor som lever där. Gör församlingen det är jag övertygad om att den kan vara en positiv förändringsfaktor för både enskilda och hela sammanhang.
De flesta är överens om att myndigheterna bör lagföra personer som ägnar sig åt brott. Men församlingens kallelse går längre och djupare än rättssamhällets, genom att en Jesu lärjunge förväntas förlika sig med sin motpart, förlåta och verka för fred. En sådan livsstil kan upplevas som utmanande för förtryckande hierarkier, vilket kan medföra vissa risker för den som lever i men vill lämna sådana strukturer. Livet i täta lärjungagemenskaper fungerar då som ett viktigt stöd, samtidigt som det visar på positiva gemenskapsalternativ där livet inte präglas av kontroll och makt utan av frihet och utveckling för den enskilde.
Förändring av sådana här samhällen kräver kontinuerlig närvaro av positiva krafter.
— Ferro Mehmedovic
Med Guds inkarnation som modell har församlingen ofta korsat både geografiska såväl som kulturella gränser för att där ägna sig åt det vad missionsvetare kallar för inkarnerad mission. I det långa loppet har en nära vänskap med stammens medlemmar ofta lett till en självförändring och att destruktiva inslag och vanor avskaffats. Stammen har på så vis kunnat bevara sin kulturella särprägel samtidigt som den förändrats. Som exempel vill jag nämna en familj i min bekantskapskrets som kommer från ett klansamhälle i norra Albanien. Familjen, som blivit troende kristen, valde att avsluta en blodsfejd med en annan familj genom att förlåta mordet på en av sina familjemedlemmar. Deras beslut baserades helt på deras tro på Bibelns budskap om förlåtelse och försoning. Många familjer i deras omgivning har tagit intryck av detta.
Det finns gruppbaserade samhällen som medvetet väljer att delvis eller helt ställa sig utanför majoritetssamhällets livsstil och värderingar. Deras bärande värderingar handlar framför allt om respekt, lojalitet, sammanhållning, heder och rykte. Livet inom gruppen upprätthålls av hierarkiska maktstrukturer med tydliga belönings- och bestraffningsmekanismer gentemot enskilda inom gruppen. Ryktet är av största vikt. En del grupper är territoriella medan andra utspridda i nätverk. De flesta är inte involverade i kriminella handlingar men vissa är det.
Förändring av sådana här samhällen kräver kontinuerlig närvaro av positiva krafter, i detta fall församlingen. Att som kristen gemenskap leva mitt i ett utsatt område är att på allvar vara världens ljus och en stad på ett berg.
[ Läs även | Fredrik Wenell: Lär av kyrkorna i utanförskapsområdena ]
Att söka sig till utanförskapsområden, präglade av hederstänkande och slutna nätverk, kan kännas som ett enormt steg att ta. Det är viktigt att komma ihåg att det inte handlar om ett steg utan om en process. När man bygger vänskap med en enskild person kan det innebära att man blir introducerad till dennes vänner och familjenätverk. Att bygga förtroende och relationer tar tid. Likaså tar det tid att lära sig det nödvändiga i hur man visar respekt mot de etablerade strukturerna, hur man beskriver sin egen identitet samt hur man bygger respekt för den egna livsstilen.
Av erfarenhet har jag lärt mig att en av nycklarna in i dessa slutna samhällen är att observera mer än prata. En annan nyckel, som också bygger respekt, är att till exempel göra riktade hjälpinsatser som syftar till förbättrade livsvillkoren för målgruppen: erbjuda utbildningar, skapa mötesplatser, visa omsorg om enskilda utsatta, vara en medlare i konflikter samt personligt närvara vid begravningar, fester och liknande. Detta förutsätter att man är tillgänglig, att man umgås och bygger vänskapsrelationer. Påverkan och förändring kräver närvaro och förtroende. För mig personligen har det ibland tagit flera år innan jag fått tillträde till de mer slutna sammanhangen och därmed kunnat påverka med ett annat perspektiv.
Utanförskapsområden och klansamhällen är ett faktum i dagens Sverige. Det kommer att vara en utmaning för det svenska samhället under lång tid framöver. Just därför behöver församlingen finnas där och vara det ljus och salt den är kallad att vara.
Frågan är om församlingen vill vara med och förändra utanförskapsområdena inifrån eller om den vill överlåta utmaningen åt övriga samhället. Personligen tror jag att församlingen sitter med ett unikt budskap och dyrbara erfarenheter och därför bör vara en självklar del i förändringsprocessen av utanförskapsområden.
