När nu den politiska debatten om språkkrav har letat sig in i Svenska kyrkan finns anledning att skärskåda den svenskkyrkliga behandlingen av svenskan de senaste decennierna och påminna om språket som kyrkans angelägenhet.
[ Svenska kyrkan: Nej till språkkrav för medborgarskap ]
Reformationen var i stor utsträckning ett utbildningsprojekt. Ärendet var att evangeliet skulle gå ut på folkspråket och kunna väcka tro. För att det skulle vara möjligt att läsa alla nytryckta biblar på folkspråken var det nödvändigt, både att det fanns ett någorlunda enhetligt skriftspråk, och att detta behärskades av folket. Alfabetiseringen i de lutherska länderna var tack vare kyrkans ansträngningar på detta område rekordtidig och mycket utbredd. Det fanns till exempel ett krav på att man skulle kunna läsa och vara konfirmerad innan man fick gifta sig.
På senare år har Svenska kyrkans intresse för språket främst handlat om att förenkla gudstjänstspråket.
— Gunvor Venngren och Kjell O Lejon
Det var också kyrkan som startade skolväsendet i Sverige, med det uttalade syftet att människor skulle kunna läsa Bibeln och psalmboken, som ofta var de enda böcker folk hade hemma. Alla skulle inkluderas i detta omfattande och landsvida undervisningsprojekt, även “pigan och drängen” som 1686 års kyrkolag i vårt land uttryckte saken.
[ Elisabeth Sandlund: Språkkrav för medborgarskap en nyckel ]
På senare år har Svenska kyrkans intresse för språket främst handlat om att förenkla gudstjänstspråket så att folk begriper vad som sägs på det sättet, i stället för att lära människor förstå språket tillräckligt väl för att ta till sig de relativt komplicerade texter som Bibeln innehåller. Såväl trons språk som teologiskt fackspråk låter sig inte förenklas med mindre än att mycket av innehållet går förlorat.
Frågan om språkkrav för medborgarskap är inte Svenska kyrkans sak att avgöra. Däremot har Svenska kyrkan som territoriell rikstäckande evangelisk-luthersk folkkyrka ett uppdrag att förmedla evangeliet på ett språk som folk förstår. Det finns som vi ser det två vägar att fullgöra detta:
- Svenska kyrkan hjälper till att, i samarbete med till exempel skolväsendet och andra relevanta aktörer, förbättra språkkunskaperna i svenska så att människor begriper inte bara enkla sms utan också budskapet i Bibelns texter.
- Svenska kyrkan har präster och annan personal som kan kommunicera och fira gudstjänst på andra språk än svenska, också utöver de nationellt erkända minoritetsspråken.
Däremot är det ingen lösning att fortsätta på den inslagna vägen och utarma språket i den egna kommunikationen i takt med att kunskaperna i svenska språket sjunker. Det utarmar inte bara språket utan också möjligheterna att kommunicera evangeliets glada budskap, det som är en evangelisk-luthersk kyrkas huvudärende. Svenska kyrkan har genom “Lag om Svenska kyrkan” och en reformatorisk historia faktiskt redan ett språkkrav hängande över sig själv.
