Ur min hylla tog jag för en tid sedan ner Järfällaboken, skriven av Lars Gustafsson j:r (1986). Eftersom jag som ung präst tjänstgjort i Järfälla ville jag se hur det kyrkliga livet skildrades. Men jag hittade först inget därom i innehållsförteckningen, tills jag erinrade mig förklaringen på gåtan. Insprängt mitt i avsnittet Kommunal verksamhet beskriver författaren Järfälla församling, eller med framställningens språkbruk “den kyrkokommunala verksamheten”. Berättelsen om kyrkan har i boken sin plats efter rättsväsendet men före föreningslivet, där barnorganisationerna tar avstamp hos Unga Örnar – den socialdemokratiskt associerade barn- och ungdomsorganisationen. Gustafsson var riksdagsman (S) och ledamot i en lång rad styrelser och organ.
[ Intern kritik i Svenska kyrkan mot politiska utspel ]
Ovanstående lilla incident kunde få passera obemärkt om den nu inte bär på en berättelse som ger en nyckel att förstå vad som blivit allt tydligare: Att kyrkan av många ses som en del av den politiska sfären. Kyrkan som en kyrkokommunal eller statlig verksamhet.
Den 19 september i höst äger kyrkovalet rum. Mycket talar för att valrörelsen blir livlig, i stora stycken konfrontativ. Främst tre av riksdagspartierna har uttryckt vilja att vara med och slåss om de kyrkotillhörigas röster på de olika nivåerna (församling, stift och kyrkomöte). Trots att det gått mer än tjugo år sedan kyrkan skildes från staten, tycks S, C och SD mer och mer vilja stärka sitt grepp om Svenska kyrkan.
Motiveringen “den öppna demokratiska folkkyrkan” låter hedervärd men täcker inte allt det fundamentala för ett kristet samfund. Här handlar det inte bara om folkets kyrka utan främst om Kristi kyrka. Den består av medlemmar och är byggd på Bibelns och den kristna bekännelsens grund.
Var finns de förtroendevaldas egentliga lojalitet – hos kyrkan eller partiet?
— Gunnar Hyltén-Cavallius
Kyrkohistorikern Klas Hansson skriver i sin bok Kyrkomöte och partipolitik, att Svenska kyrkans beslutsmodell är unik i en internationell jämförelse och att detta samfund “begränsas av att de flesta kyrkomötesledamöterna har en bundenhet till partier och politiska idétraditioner”. Var finns de förtroendevaldas egentliga lojalitet – hos kyrkan eller partiet? När partiet kallar, ställer jag upp, sägs det. Inte alltid är det då lätt ett gå emot uppdragsgivarens utsagda vilja.
[ Federley ångrar sig - blir inte kyrkopolitiker ]
Det finns självfallet ett inbyggt problem här. Till sina lärjungar sa Jesus: “Ni är jordens salt.” Men om saltet mister sin kraft resulterar det i att lärjungarna, kyrkan, enbart blir en spegel av samhället. Och hur lockande är det för människor som är sökare eller som funderar över en fortsatt kyrkotillhörighet. Tänkvärt skriver Dagens ledarskribent Frida Park: “Det bör alltid oroa när en kyrka stryker makten medhårs” (9/4).
I den så kallade kyrkopolitiken är Socialdemokraterna den största nomineringsgruppen. Därför är det naturligt att den blivit föremål för den mest omfattande forskningen. Ett par avhandlingar av Daniel Alvunger och Lennart Ahlbäck kan nämnas i sammanhanget. Båda visar tydligt att partiet strävat efter att skapa en öppen och demokratisk folkkyrka, och att man deltar i kyrkovalen för att få insyn och kontroll i beslutsorganen på olika nivåer.
Kyrkan kan sägas utgöra ett redskap för att genomföra socialdemokratisk politik i samhället.
— Gunnar Hyltén-Cavallius
Överideologin för partiet är demokratins idé. Folkviljan är grunden, inte Bibel och bekännelse. Detta får som konsekvens att grupper och enskilda som inte accepterar partiets kyrkosyn motarbetas. Kyrkan kan sägas utgöra ett redskap för att genomföra socialdemokratisk politik i samhället. Många unga radikala kristna i slutet av 1960-talet valde att gå in i partiet, göra karriär och på samma gång radikalisera kyrkolivet. För att förklara detta fenomen har man från forskarhåll kommit att använda beteckningen 68-kyrkan.
Ett särskilt allvarligt problem är att två huvudkombattanter i svensk politik, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, var och en motiverar sina tilltänkta väljare i kyrkovalet att gå och rösta – för att den andra gruppen inte ska få inflytande! Det är på samma gång sorgligt och upprörande att samfundet Svenska kyrkan ska behöva utgöra slagfält för en inrikespolitisk strid.
I stället för att fortsätta på den inslagna vägen och engagera sig partipolitiskt i Svenska kyrkan borde vi alla kyrkotillhöriga stanna upp och fråga: Är det här rätt väg för kyrkan? Eller gagnar den bara partiernas egna intressen?
[ Frida Park: Alla är välkomna till kyrkan, men inte alla bör leda den ]
Förespråkare för den partipolitiska modellen talar ibland med darr på rösten om att man måste visa respekt för de förtroendevalda. Men det är inte de enskilda personerna vi kritiker vänder oss emot utan systemet, den efter riksdagen kopierade beslutsmodellen i kyrkan. Det finns andra sundare sätt att styra en folkkyrka. Se bara på andra jämförbara länder.
Riksdagspartierna borde göra en självprövning och frivilligt släppa kyrkan fri. Det var den längtan många hade inför skiljandet mellan kyrka och stat vid millennieskiftet. Det är hög tid att kapa de sista banden!
