“Tänk om det snart kan bli som det var före pandemin.” “Kan vi inte slippa detta snart och återgå till det vanliga livet”?
Citat som dessa känner vi igen från den nu drygt ettåriga erfarenheten av coronapandemin. Vi inom kyrkan är trötta, har svårt att hålla ut i goda initiativ. Trots att vi ofta lyckats väl med de digitala lösningarna. Trots att många räckt ut sina händer till dem som har haft praktiska behov. Tröttheten och ledan tär på oss. Vi längtar ändå, på något sätt, tillbaka. Men frågan är: Tillbaka till vad?
För många år sedan befann sig ett visst folk på väg från Egypten till det utlovade landet. Man var inne i en lång ökenvandring och man längtade tillbaka till det man hade erfarenhet av. Vi läser i Fjärde Moseboken 11:4b – 6 (B2000): “Om vi bara hade kött att äta! Minns ni fisken vi åt i Egypten, så mycket vi ville! Och gurkor och meloner, purjolök och rödlök och vitlök. Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. Man ser inget annat än manna.”
Det är lätt att förstå den här känslan. Och detta trots att folket så många gånger och så tydligt sett Guds hand under svårigheterna. Man är utless på sin situation. Men tänk att till och med ett liv i slaveri – som de under tiden i Egypten så innerligt längtade bort ifrån – kan framstå mer attraktivt än att fortsätta mot det utlovade. Bara vi har det tillräckligt dåligt i nuet är vi beredda att återvända till något som vi, vid närmare eftertanke, inte var tillfreds med då heller.
Kommer vi post-corona se en kyrka som bättre speglar Guds och Kristi fullhet?
— Lennart Albertsson
Vår “corona-ökenvandring” har inte många yttre likheter med Israels folks dito. Men på samma sätt som de kunde längta tillbaka till det som varit, gör också vi det. Exakt vad är det i det förflutna som lockar oss? Det förflutna står för något bekant och välkänt. Något tryggt. Vi tror att vi, om vi bara får tillbaka allt så som det var, alltid kommer att uppskatta det. Minnet av hur jobbigt vi hade det under pandemin är garantin för det.
[ Så ser framtidens svenska frikyrkor ut ]
På samma sätt tänkte jag när jag en hel sommar låg i en dryg körtelfeber. Jag tänkte att när jag kommit ur sjuksängen skulle jag aldrig glömma hur det kändes att vara sjuk. Jag skulle uppskatta varje dag som jag var frisk. Det höll på sin höjd ett par veckor efter att febern släppt. Ganska snabbt levde jag som förut, och inte med den stora tacksamhet som jag under den sommaren trodde att jag därefter alltid skulle känna.
Hur kommer det att se ut i kyrkan en tid efter att corona inte dikterar våra villkor längre? Kommer vi fortfarande sätta värde på att få skaka hand och krama människor eller befinna oss i en gudstjänst med många? Vad tyder på att vi inte snart är tillbaka där vi befann oss innan pandemin? Om än mer digitalt erfarna.
När vi ber “Gud ta bort pandemin” kan vi lika gärna be “Gud hjälp mig fly från de viktiga frågor som corona faktiskt ställer till mig”. Covid-19 är en hemsk sjukdom, men för de allra flesta möjliggör den också en tid av djup reflektion. Vi har getts mer än ett år att både rannsaka det vi inom kyrkan tidigare har stått för och faktiskt gjort, men än viktigare: Vi har getts en stor möjlighet att söka Gud för tiden vi har framför oss. Tystnaden kan bli en tillgång här.
Vi är beroende av att höra Gud tala. Mer än någonsin. Dessutom har det inom kyrkan vuxit fram en längtan efter något nytt. En kyrka som lever ut det uppdrag den en gång har fått. Fortsätter vi med det vi är vana vid, det vi “kan”, så vet vi var vi kommer att hamna. Vi blir kvar i det trygga och oftast varma, men möter nya utmaningar med liknande lösningar som vi prövade redan före pandemin. Kommer vi post-corona se en kyrka som bättre speglar Guds och Kristi fullhet?
När vi sträcker oss efter det nya kan det välbekanta bli en begränsning. Vår egen fantasi sträcker sig sällan längre än till sådant vi redan upplevt. Därför behöver vi söka Gud och höra Gud tala. För mig är det tillräckligt med en viskning. En andning om det nya. Det måste inte spraka, men det måste vara Guds tilltal och till oss i denna tid. I detta finns samtidigt något som känns obekvämt. Gud talar fritt och säger inte alltid det vi vill höra eller hoppats på.
[ Läs tidigare inlägg | André Lundquist: Efter pandemin behöver kyrkans folk bli pionjärer ]
Vi behöver därför samlas på lokal nivå för att lyssna och “komma överens om att be” (Matt 18:19). Även om det finns många generella och nationella lärdomar att dra efter corona, behöver vi söka Gud lokalt. Där kan Gud bli så precis och specifik som vi inom kyrkan behöver.
I EFS ger vi, inom den särskilda satsningen Re:store, några i ledningen för varje missionsförening som deltar chansen att såväl rannsaka sig som att gemensamt söka Gud och komma överens om en vision för återstarten och tiden därefter. Att uttrycka sig konkret kan här vara till stor hjälp. Vilka ser vi? Var befinner de sig? Och vad gör de? Har vi väl börjat skönja en ny bild blir nästa steg att avgöra vad som ligger på oss att göra för att denna vision ska ta form och bli verklighet. Återigen – det är obekvämt. Nya vägar kräver mer av oss än de upptrampade.
Leder denna satsning till att vi återgår till ruta ett eller banar den väg till ett nytt skeende? Det är för dessa föreningar den stora frågan.
[ Läs tidigare inlägg | Pandemin ger kyrkan möjlighet att skapa bättre gemenskaper ]
