Tänk vad känsligt det kan vara att i egenskap av politiker skriva om den kristna människosynens och etikens roll för framväxten av västerländska demokratier! Politiska motståndare - även på regeringsnivå - klarar inte att avhålla sig från invektiv och twitter-nonsens. Andra kritiker, inklusive Dagens ledarsida samtycker, men anser att vi förenklar i vår debattartikel. Och vem förenklar inte i en debattartikel eller i ett ledarstick?
Andra debattörer som samtycker i sak, kan inte låta bli att kritisera Kristdemokraterna. Som till exempel Joel Larsson och Anders Silfverdal i sin replik i Dagen 8/4. Verkligheten är ibland komplicerad. Migrationsfrågan om något visar detta men också vådan av att inte dela samma människosyn och etik.
Det mest konstruktiva sättet att få ett parti, vars ideologi man tycks omfatta, att leva upp till idealen borde väl vara att engagera sig i samma parti? Ett demokratiskt parti fungerar så att man utreder, debatterar och sedan avgör i val där var röst räknas och väger lika. Är det inte det slags demokrati alla hyllar? Från läktaren kan man gilla eller ogilla, men det båtar föga.
[ KD-debatt om kristendomens roll för demokratin exploderade ]
Men var debatt har sin plats. Vårt valda ämne inför påsken var kristendomens positiva bidrag till välstånd och demokratins utveckling i vår del av världen. Doktorn i statsvetenskap Patrik Stålgren lägger dock den akademiska noggrannheten åt sidan och tillvitar oss åsikten att “kristendomen [skulle ligga] till grund för nästan allt det vi uppfattar som gott”. Det skulle sedan “utgöra ett led i en nationalistisk och konservativ retorik”.
Utan att öppet bekänna sig till kristendom tackar de kristendomen för att ha lagt grunden för västerländsk civilisation.
— Per Landgren och Tuve Skånberg
Man tar sig för pannan. Kristendom har inga nationella gränser. Ej heller några partipolitiska gränser eller gränser mellan kön eller klass. Människosynen och etiken är densamma. Samme Stålgren verkar inte heller kunna skilja på kristendom och individer eller institutioner av olika slag som kallar sig kristna. Att enskilda kristna har stora brister, det vittnar till och med evangelierna om i påskdramat. Att olika institutioner som kyrkor och samfund, vilka kallar sig kristna, också har brister, beror på att ofullkomliga människor befolkar dem.
När förbundskanslern i efterkrigstidens Västtyskland, Konrad Adenauer tillsammans med de kristdemokratiska partierna anförtroddes ledningen att bygga upp landet igen, så var det den kristna människosynen och etiken som skulle ligga till grund. Den materialistiska människosynen och den nihilistiska etiken bakom nazism, kommunism och Weimarrepublikens kapitalism dög inte för ett samhällsbygge. Det handlade inte om att Adenauer och kristdemokrater hävdade att allt gott kom från kristendomen. Det handlade om liv eller död i strävan att bygga upp en fungerande statsbildning och en välmående samhällsgemenskap igen. Skulle statsvetaren Stålgren vilja föreslå en annan grund?
[ Fredrik Wenell: Okunskapen om kristen tro visar sig, igen ]
Att sedan källorna och forskare bekräftar att grekerna i demokratins vagga och romarna i sitt väldiga imperium utgick ifrån en av naturen given ojämlikhet mellan slavar och fria, kvinnor och män, medborgare och icke-medborgare, det är väl sådant som var man vet.
Var kom då kraften bakom demokratin i västvärlden ifrån? Varför inte läsa några böcker som förmedlar kunskaper från de antika källorna själva och forskningen om dem? Varför inte läsa populariserade skildringar som Inventing the Individual eller Dominion av forskare som Larry Siedentop och Tom Holland? Där framträder klart det kristna budskapets, den kristna människosynens och den kristna etikens revolutionerande potential och kraft. Utan att öppet bekänna sig till kristendom tackar de kristendomen för att ha lagt grunden för västerländsk civilisation.
Kanske har dessutom begreppet “kristen ateism” undgått Stålgren och andra debattörer? Begreppet förmedlar att man tar ställning för det kristna kulturarvet i vid mening utan att ta ställning för kristen tro. Är det då fel av oss att lyfta fram detta arv som något gott för oss människor och något avgörande för vår civilisation?
