Det har gått 58 söndagar sedan jag fick skaka någons hand efter gudstjänsten, sedan jag fick lägga händerna på någon i församlingen och be om Guds helande kraft, känna den vibrerande närvaron, den obeskrivbara tonen, enheten, det gemensamma bärandet. Pandemin är onekligen lång.
Men samtidigt sker det mycket. Det är tid för oss att gemensamt lyssna och söka efter var Gud går fram. Hur kommer det att vara i församlingarna när pandemin är över? Hur kommer det bli när vi får börja samlas igen? Vilka kommer vi att vara och vad har den här tiden gjort med oss? Frågorna är många, svaren är få.
Nyligen samtalade jag inom ramen för EFK:s samtalsforum RUM för samtal med sex pastorer på temat omstart. Tillsammans med ett hundratal ledare delade vi frågor, vånda och glädje. Många gav uttryck för liknande erfarenheter efter ett år av pandemi. Igenkänningen är viktig. Men vad vi också såg tillsammans var att oavsett restriktioner: Det viktigaste kan inte tas ifrån oss. Inte nu och inte sedan. Genom historiens alla kriser har kyrkan varit en kraft att räkna med. Kyrkan har stått kvar. Den inbjudan finns till oss troende även i dag: Att vara en kraft att räkna med.
Men vi får ju inte göra något, tänker vi. Här finns våra trossyskon i den förföljda kyrkan att spegla oss i. De vittnar om ett ostoppbart hopp, en ostoppbar tro – oavsett omständigheter eller möjligheter att samlas. Här talar orden där två eller tre är samlade i hans namn rakt till oss. Jesus har lovat att vara mitt ibland oss. I nattvarden, bönen, tillbedjan, delandet av evangeliet – en till en. Detta är omistligt och kan inte stoppas – så länge inte vi låter det ske.
Att vara pionjär kanske inte handlar om allt nytt vi ska göra, utan att börja göra allt det gamla vi alltid borde gjort.
— Lisa Fredlund
Det finns saker som Gud kan uppenbara för oss enbart i tider av motgång. Finns det lärdomar som endast går att få när vi inte kan gömma oss bakom det invanda och trygga? Oavsett hur goda alla våra tidigare verksamheter varit – tänk om Herren försöker visa oss något? Kan vi se Gud i detta nu?
Kanske är det som nu sker ett slags avklädande. Tänk om denna tid kommer att visa sig vara den viktigaste förberedelseperioden kyrkan i väst mött på länge? En slags reningens ökenvandring: en tid att skala av, rannsaka motiven och våra hjärtan? För att bättre kunna möta människorna och utmaningarna i vår tid.
I motgång är det lätt att bli passiv och nedslagen. Det är inte konstigt att vi sörjer, saknar och längtar. Precis som Lennart Albertsson (Dagen 22/4) skriver är det lätt att vilja fly från frågorna motgången väcker. Det är också lätt att tro att inget kommer att bli som förr. Men är det enda alternativet när pandemin är över att tänka om och göra helt nytt? Kanske finns här en inbjudan att inte så snabbt det bara går gå tillbaka till göra, göra, göra – utan låta det som skett med vår blick under denna tid leda oss tillbaka till det omistliga igen – det som på riktigt inte kan tas ifrån oss – och gå djupare? Låta Gud vända upp vår egen inre jord. Luckra den, rensa, så, vattna och ge näring och rätt förutsättningar. Det kan inga restriktioner stoppa eller hindra. Det går att göra nu.
Mitt under ett av samtalen i RUM för samtal stannar tiden lite: En av pastorerna, välkänd och ofta efterfrågad, ber om förlåtelse för att ha levt med ett så kortsiktigt perspektiv och utbrister: Jag hoppas att jag, när jag kommer igenom den här pandemin, har blivit någon som litar mer på Gud.
André Lundqvist skriver (Dagen 4/4) att vi behöver bli pionjärer när pandemin är över. Jag håller med. Men att vara pionjär kanske inte handlar om allt nytt vi ska göra, utan att börja göra allt det gamla vi alltid borde gjort och som vi alla alltid är kallade till: Mötas troget, bryta brödet, tillbe, vara omtyckta … och se Herren var dag låta människor bli frälsta och förena sig med oss.
Precis som det står om de första lärjungarna: De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. (Apg 2:46)
Är vi redo för det?
Frestelsen att tro att allt är på paus är stor, men de mest grundläggande praktikerna kan ingen ta ifrån oss. De är en ostoppbar kraft även under pandemin. Vad råder bot på den där förlamande känslan i våra inre? En inneboende kraft som inte heller går att kväva med restriktioner: En person – den helige Ande.
[ Professor: Kyrkor inte diskriminerade under pandemin ]
Jag sörjer att min lille son knappt hunnit upptäcka vad gudstjänst är, att han inte sett kyrkan full eller sprungit mellan borden under kyrkfikat. Men den enda och viktigaste gudstjänst han behöver har vi ändå kunnat ge honom – lovsången och bönen hemma tillsammans, två eller tre samlade i Jesu namn.
Jag hoppas att vi kommer fortsätta leva så här nära även när pandemin är över. Jag tror på ett folk som vill vara med, vill ge sig hän – nu, men också efter den här tiden. Det kommer inte att vara samma värld vi kommer tillbaka till. Men vi som gått igenom öknen – vad har Gud gjort i oss? För Han har gått med oss. Förhoppningsvis har vi blivit människor som lärt oss att lita mer på Gud.
