Jag är inte religiös, och jag tror inte på Gud. Det är min uppfattning att Gud är överflödig eftersom vetenskapen gör världen begriplig. Vi behöver inte tro på Gud för att kunna tro på kärleken, och mystiken – som jag inte kan vara utan – har andra källflöden än religion. Det finns lyckligtvis näring av detta slag att hämta i lyrik, konst och musik, och främst i naturen – de svenska skogarna och sjöarna är min kyrka. Men jag är absolut inte negativ till kyrkan. Jag kallar mig kulturkristen.
Under en svår kris för några år sedan ville jag verkligen tro på Gud. Jag läste Bibeln, bad och gick i kyrkan. Men min längtan stod inte pall för förnuftets invändningar. Några ville lösa detta dilemma, konflikten mellan tro och vetande, genom att devalvera Gud till ett ospecificerat “något”. Gud avkläds just de egenskaper som gör Bibelns berättelse om Fadern trovärdig.
[ Per Landgren och Tuve Skånberg: Kristna kulturarvet avgörande för vår civilisation ]
Som jag ser det kan den kristna läran inte styckas upp och serveras som buffé. Vore jag troende skulle jag, i trosfrågor, hålla på de konservativa teologerna.
Vad innebär det då att vara kulturkristen? För mig betyder det, förutom att jag gillar kyrkan som plats, en respekt för kyrkan som institution och en beundran för Jesus.
En bättre förebild än Jesus, som han skildras i evangelierna, finns inte.
— Christian Hårleman
Jag uppskattar äldre kyrkobyggnader. På kyrkogårdar är det förflutna mer levande än på något museum. Tiden tycks ha stått still. I ett hastigt föränderligt samhälle är det en nästan surrealistisk upplevelse. Platser för sådan stillhet och reflektion är otroligt viktiga, och behovet av dem stort för människors psykiska välmående. Kyrkan är en viloplats för själen och ett härbärge för sörjande, olyckliga och nödställda.
Vid namngivning och begravning är det för de flesta svenskar, trots att Sverige är så sekulariserat, självklart att anlita en präst. Det bidrag kyrkan ger samhället är oumbärligt. Dessutom är kyrkans, eller rättare sagt kyrkornas, humanitära insatser omfattande.
[ Elisabeth Sandlund: Öppna kyrkportar ger möjlighet till gudsmöten ]
Bibeln är vår kulturs främsta litterära urkund. Berättelserna är vackra och betydelsedigra. De vittnar om vad det är att vara människa. Och en bättre förebild än Jesus, som han skildras i evangelierna, finns inte. Inte för att Jesus är perfekt. Det är han inte. Jesus tvivlade, gick till hårda angrepp på motståndare och betedde sig ibland illa. Det är Jesus mänsklighet som gör honom trovärdig. De som vill framställa beundransvärt goda personer som oantastliga gör kärlekens idé en otjänst.
Den kristna kyrkan har under historiens lopp medverkat till avskyvärda brott. Kyrkan har oftast varit lojal och ibland nära lierad med de politiska makthavarna. Men i vår tid är den inte sällan öppet samhällskritisk. Det är en förändring jag välkomnar, och rätt väg att gå för kyrkan som viktig förändringskraft i samhället.
