Som adoptivförälder är man alltid intresserad av frågor som rör det viktiga beslut man en gång fattade och följer uppmärksamt det som skrivs i ämnet, medveten om att vara part i målet. När Dagen den 30/4 publicerar en artikel med rubriken “Många kristna förstår inte komplexiteten med adoptioner” väcks min nyfikenhet. Vilken komplexitet är det vi inte förstått?
Efter den senaste tidens avslöjanden är internationella adoptioner under lupp, med all rätt. De berättelser som rullas upp är illegala och djupt tragiska för alla inblandade, framför allt för de tvångsadopterade barnen och deras mödrar. Hur kunde det bli så här? Förklaringarna är säkert många och ansvaret behöver därför delas av alla inblandade parter.
[ Dokument: “Många kristna förstår inte komplexiteten med adoptioner” ]
Men nu var artikelns utgångspunkt en annan. Nämligen att kristna adoptivföräldrar handlar utifrån en form av missionsbefallning och ofta utan att etiskt ha tänkt igenom sitt beslut och dess eventuella konsekvenser. Lite hårddraget, men det är så jag läser prästen Rebecka Folkestens beskrivning av vad hon möter i kyrkorna.
Jag blir förvånad eftersom jag inte alls känner igen mig – är detta 2021? Om det varit en beskrivning av kristnas förhållande till internationella adoptioner för ett antal årtionden sedan hade jag kunnat haft viss förståelse. Men att påstå att dessa i dag genomförs av kristna som en del av missionsuppdraget eller för att vilja “rädda världen”, anser jag vara en förlegad syn och inte relevant för dagens kristna adoptivföräldrar.
Jag tror nämligen inte att våra motiv är mer ädla än andra pars önskan om att bilda familj, utan snarare är en lika egoistisk handling som för vilket barnlängtande par som helst.
Jag skulle inte bli förvånad om internationella adoptioner inom några årtionden är ett minne blott.
— Annika Andersson
Att utgå från att kristna adoptivföräldrar inte är etiskt medvetna är att tillskriva en grupp en onödig naivitet. Få föräldragrupper i samhället har fått bearbeta sina fördomar, förväntningar och förberedas för sitt föräldraskap som just adoptivföräldrar. Allt för att förstå vilket ansvar det är att ta till sig ett barn vars liv börjat med att bli övergiven. Detta är i allra högsta grad en komplex uppgift.
Men när internationella adoptioner nu återigen diskuteras är det ett led i en adoptionsrörelse som varit i ständig förändring. Frågan är nu om vi närmar oss den svåra frågan om dess fortsatta berättigande.
Om vi backar bandet ser vi, precis som nämns i artikeln, att adoptioner tar internationell fart på 1960-talet när svenskar börjar resa, samtidigt som en politisk vänstervåg sköljer över världen. Våra värderingar förändras och många unga par funderar på den etiska rätten att skaffa biologiska barn när världen är full av föräldralösa.
[ Fredrik Wenell: Adoption visar familjelivets djupare mening ]
Det var inte bara de utlandsfödda barnen man sökte utan även de svenskfödda. När jag gick i skolan på 1970-talet var flera av mina klasskompisar och barn i familjens umgänge adopterade från svenska biologiska föräldrar. Preventivmedel och möjligheten till abort blev senare ett alternativ för att förhindra oönskade graviditeter vilket ledde till att de svenska adoptionerna successivt försvann medan de internationella blev allt fler.
Som ung volontär i Sydamerika på 1980-talet mötte jag svenskar som adopterade barnhemsbarn utan någon organisation bakom sig. Då var detta fortfarande möjligt och ansågs rättssäkert, men 1993 upprättades Haagkonventionen som skydd för utsatta barn och deras familjer.
De skulle inte riskera utsättas för oegentligheter eller illegala adoptioner. Efter det har privata adoptioner försvunnit och internationella adoptioner regleras av regelverk uppsatta av de länder som ratificerat Haagkonventionen. Men trots att denna barnkonvention funnits i snart 40 år ser vi ett ständigt behov att bevaka dess intentioner och frågan måste ställas: Är det ens möjligt att uppnå den trygghet Haagkonventionen vill uppnå?
När min man och jag adopterade från Sydafrika för 16 år sedan ansågs Sydafrika vara nytänkande i sitt sätt att hantera ämnet. Kvinnor med oönskade graviditeter och som valt adoption fick möjlighet att själva välja de föräldrar de önskade till sitt barn.
[ Dokument: Missionsorganisationer tveksamma till adoptioner i början av 1960-talet ]
När adoptionen var rättsligt genomförd i domstol jobbade organisationen aktivt för att den biologiska mamman, och i vårt unika fall även pappan, skulle möta oss adoptivföräldrar. Detta ansågs viktigt för de biologiska föräldrarnas bearbetning och imponerade på många av oss som valt Sydafrika som adoptionsland. Men de omvälvande mötena med de biologiska föräldrarna kunde även vara komplexa, då frågan om varför de valt att lämna bort sina barn inte alltid blev tydligt besvarad.
Diskussioner om internationella adoptioners legitimitet har, enligt min mening, kommit för att stanna. De problem som kommit i ljuset kan kristna rimligen inte beskyllas för att ha orsakat eller förvärrat och det skeende som är i rullning är inget som den kristna opinionen motverkar. Allt fler normer i samhället ifrågasätts och jag skulle inte bli förvånad om internationella adoptioner inom några årtionden är ett minne blott.
Men oavsett om min förutsägelse stämmer eller inte, vill jag inte bli naivt dumförklarad, varken som kristen eller adoptivförälder.
