När Jourhavande präst år 2014 gick ut på digitala kanaler ville man nå unga människor som fram till dess inte ringt för att prata med en präst. Detta speglas väl i Pernilla Eklunds ord tidigare i denna debattserie om kyrkan efter pandemin, “att med enkla medel skapa helande miljöer”. De unga kom till chatten, och överraskande nog verkade även en hel del medelålders människor föredra den. Chatten blev ett väl använt sätt att möta människor i sorg, kris eller oro.
Några av Svenska kyrkans skickligaste själavårdare reagerade med viss oro. På internet, i skriftlig själavård, finns inget tonfall, inget sätt att via rösten gissa ålder och kön på den man talar med. Ledtrådar som tidigare var viktiga för själavårdare hade helt försvunnit.
[ Livsstil: Forskare: Så förändrar digitala gudstjänster vårt sätt att gå till kyrkan ]
“Nya vägar kräver mer av oss än de upptrampade”, säger Lennart Albertsson (22/4), och själavården fick 2014 lära nytt och tänka om. Det skedde också. Det dröjde inte länge innan samma själavårdare satt och pratade om chattens fördelar: Eftersom känslostämningar och identitet inte märks av röst eller på en inandning, hade de hittat nya vägar och nya insikter. Konfidenterna får själva, om de vill, berätta ålder och kön, de identifieras inte utifrån själavårdarens uppfattning. En fördel för samtalet – när vi vant oss. Som Carl-Henric Jaktlund säger (10/5): “Samtalet har snabbare nått djupet via nätet.”
Jag tänker på det när jag ser mig omkring i min kyrka för att överblicka hur vi klarat pandemins utmaningar med digitala gudstjänster. Vi har rört oss från oro, via acceptans, till en uppskattning av fördelarna med en digitalt sänd andakt. Vägen har varit utmanande, men, som Lennart Albertsson också påpekat vilar det en slags välsignelse i det obekväma. Den välsignelsen leder oss fram till nya insikter och hjälper oss att klara nya situationer.
I Svenska kyrkans egna kommentarsfält på Facebook har det ibland konstaterats att det är lättare att tro på bönens kraft på internet.
— Charlotte Frycklund
Heidi Campbell, som forskat på digitaliseringen under pandemin, använder tre begrepp som ringar in hur en gudstjänst kan föras över till nätet: transfer, translate, transform (överföra, översätta, förändra).
- Transfer – överför och speglar den lokala gudstjänsten
- Translate – översätter och anpassar den lokala gudstjänsten så den passar i det digitala rummet
- Transform – förändrar helt gudstjänsten utifrån de digitala förutsättningarna
Det här är tre olika hållningar som värnar olika saker i människors uppfattning om gudstjänsten. Transfer, överföringen, värnar om likheten och tryggheten, translate, översättningen, om gudstjänstens bakomliggande budskap och transform, förändringen, är en form som nosar på vad vi kan lära oss av internet, där syftet är att utveckla de nya möjligheternas vägar till gemenskapsskapande.
[ De inbjuder till ny ekumenisk retreat i pingst ]
De vanligaste kommentarerna jag får av kollegor inför de digitaliserande gudstjänsterna är “Vad många fler som kom än vad det brukar!” Det är tacksamt, tänker jag, att när gudstjänstdeltagarna slipper logistiken vill de gärna vara med. Många följer upp den kommentaren med “Men de stannar bara fem minuter i gudstjänsten.” Min tanke är självklar: Då måste vi vara noggranna med de fem minuterna, för dem vars uppmärksamhet vi bara har den korta stunden. Vi måste gå från att helt enkelt Transfer till Translate eller Transform, så att vi kan möta människors behov av Guds ord och det kärleksbudskap som vi som kyrkor fått att förvalta.
När vi en dag sammanfattar pandemins effekter på våra kyrkor och vårt sätt att mötas, vad ska vi finna? Lisa Fredlund uttrycker sig starkt och säger (29/4): “Vi som gått igenom öknen – vad har Gud gjort i oss? För han har gått med oss.”
Och någonstans, i obekvämlighetens rum, i pilgrimsvandringen i okänt land, i de oupptrampade stigarnas snår, har vi nog alla känt Guds närvaro och Guds tröst. När vi nu igen vandrar runt ett hörn och vidare ut i framtiden, behöver vi ta med oss det vi lärt oss och se hur vi använder det i framtiden.
[ Läs tidigare inlägg | Carl-Henric Jaktlund: Kyrkan har blivit digital - låt det fortsätta så ]
I Svenska kyrkans egna kommentarsfält på Facebook har det ibland konstaterats att det är lättare att tro på bönens kraft på internet. Det är inte konstigt, eftersom internet i sig kan vara en kraftfull metafor för bönens kraft. Där kopplar vi upp oss mot något som är större och svårare att begripa än vi kan ana, en osynlig gemenskap av människor som kommer från olika håll och bär sin egen oro och sin egen livserfarenhet in i det möte som sker. Metaforen håller inte hela vägen – Gud möter oss i bönen, på internet möter vi bara varandra – men kan ändå ge oss en intuitiv bild av en gemenskap fylld av längtan efter tro, hopp och kärlek.
Vad mer kan vi lära oss av internet? Kan nästa steg i raketen transfer, translate, transform vara transcend? Det vill säga att överskrida de strukturer vi tidigare tagit för givna så att utbytet mellan internet och gudstjänster blir ömsesidigt. Att inte bara ta gudstjänsten ut på nätet utan även internet in i gudstjänsten, oavsett om den sker digitalt eller nedkopplat. Som André Lundquist konstaterar (4/4): Vi rör oss mot en verklighet som inte var förut, inte är nu men som kommer att vara då.
Om denna framtid vet vi egentligen bara tre saker: Vår lovsång till Gud går vidare, vårt behov av Gud är evigt och Gud möter oss på alla de sätt vi behöver.
[ Eleonore Gustafsson: Vad är det vi ska ställa om egentligen? ]
