En församling är ofta en brokig skara människor. Eller en salig röra om man så vill. Där samlas till gudstjänst hög och låg, fattig och rik, där samlas trosvissa, tvivlare och sökande. Sedan ett halvår kan max åtta personer fira gudstjänst ihop. Det är så nära ett verksamhetsstopp man kan komma.
I skaran som vanligtvis firar gudstjänst tillsammans finns många som har välordnade liv, som finner sig i att tiderna är annorlunda, som står ut med att delta i gudstjänsten digitalt, som har kapacitet att förstå och orientera sig i tillvaron. Men så finns det också människor som inte klarar det. Människor som på olika sätt blivit tilltufsade i livet, hamnat i situationer som gör att man inte har det man så vackert ber om i en av bönerna när en människa döps – ge henne en inre styrka som också bär i livets svåra stunder.
[ Prästen hittade kryphål – kan ta in fler i kyrkan ]
Församlingar är ofta duktiga på att fånga upp dessa tilltufsade. Hos oss är de många, och de är en viktig del av gemenskapen. De som tack vare kyrkan lite oftare avstår alkoholen, de som på flykt funnit en förlåtande Gud, de som sitter själva hela veckan och lever för nästa söndagsförmiddag när fridshälsningen blir enda gången på veckan de får beröring från en annan människa.
För dessa är gudstjänsten ingen hobby eller fernissa man kan ha eller mista. I stället är det något fundamentalt, kanske det enda sammanhang där man räknas med, får stöd och kraft för att klara en vecka till. En miljö där man bärs av församlingen, av andra människor som har den inre styrka man själv inte har. En gudstjänst är långt mycket mer än en levererad predikan och några framförda sånger. Det är en kropp som kommer samman – där olika medlemmar tillsammans skapar en gemenskap som bär.
Restriktionerna som sedan ett halvår för allmänna sammankomster innebär i praktiken ett totalt verksamhetsstopp för allt detta, och kostnaden i folkhälsa ska inte underskattas. För många har välmåendet allvarligt försämrats det senaste året.
Helgen som gick firade vi pingst. Den Helige Andes högtid, kyrkans födelsedag. Den dag då vi firar att människor av olika länder och språk och vanor och tro och perspektiv kommer samman i tusental, får höra om Jesus så att just de förstår, och väljer att leva i kärlek och gemenskap. Den första pingsten var de tusentals. Denna pingstdag fick vi vara åtta i kyrkan.
Det finns olika farsoter. Medan allt fokus lagts på att hantera den senaste har andra fått härja fritt.
— Johannes Lindh, Dan Sarkar och Birgitta Gustafsson
Men i kyrkan i Broby i norra Skåne kunde vi faktiskt vara åtta till, i ett kafé. Så som idrottsklubbar under vintern haft gäster i restauranger på arenorna. Efter långa mejlväxlingar med länsstyrelse och polis fick slutligen också vi klartecken att ha kafé i kyrkan. Efter att ha kunnat tillgodose polisens alla villkor för utformning i lokalen och förklarat att vi inte tar inträde till kaféet var knäckfrågan till sist denna: Vad är syftet, varför kommer människor till kaféet?
Man kanske kan fråga sig vad det har med smittskydd att göra, hur dylika åsikter ska registreras. Men eftersom polisen inte bedömer smittskyddet utan avsikten med verksamheten, kunde vi försäkra dem om att samtliga kommer till kaféet för att dricka kaffe (som de måste köpa, inte bjudas på), inte för att utöva sin grundlagsskyddade religionsfrihet. Då kunde klartecken ges. Så för att förtydliga: den lagstiftande myndigheten har inte gett tillsynsmyndigheten i uppdrag att bedöma hur man hanterar smittskydd, utan i stället att bedöma verksamhetens syfte. När väl syftet är klarlagt belägger man ideell, kulturell och religiös verksamhet med betydligt striktare restriktioner än kommersiell dito. Fortfarande, efter 15 månader.
För de tilltufsade av oss, för vilka gudstjänsten är livsnödvändig, kan det kanske göra lite skillnad att kunna komma och köpa en kopp kaffe medan gudstjänsten pågår. För säkerhets skull ställde vi en liten skål pengar vid ingången så att den som har det knapert kunde ta en slant och betala kaffet med.
[ Så gick det till när församling fick samla fler än åtta ]
Vi förstår att ett sådant kafé kan väcka reaktioner, men kan försäkra: Smittsäkerheten är prioriterad, långt färre än vad som skulle vara möjligt kommer att släppas in till kaféet, åtta i stället för 30. Men vi vill göra ett försök att med aktivism uttrycka vår sorg och frustration över att kyrkan har blivit osynliggjord av myndigheterna i denna pandemi: Att vi fortfarande efter 15 månader inte har en mer nyanserad lagstiftning kring allmänna sammankomster; att aerosoler får spridas per kvadratmeter på träningsstationer för kroppen medan platser som värnar själen begränsas till åtta oavsett storlek; att grundlagen om religionsfrihet behandlas så nonchalant att höga makthavare snarast använder begränsning av trosutövning för att statuera exempel.
Det finns olika farsoter. Medan allt fokus lagts på att hantera den senaste har andra fått härja fritt. Det beklagar vi – för kyrkan är faktiskt ganska bra på att erbjuda läkedom för vissa av dem.
