Den 10 maj blossade återigen kriget upp mellan Israel och Hamas. Även om parterna sedan några dagar tillbaka ingått vapenvila finns ingen utsikt om fred och situationen är skör. Den senaste tidens strider följer samma mönster som tidigare. Hamas avfyrar hundratals raketer in i Israel, vilket leder till israeliska flyg- och bombattacker mot Hamasmål på Gazaremsan med stor förödelse som följd. Därefter följer ett medialt krig med bilder på skadade palestinier och hus i ruiner, och stora delar av omvärlden lägger sedan skulden på Israel.
Israel-Palestinafrågan är en av de mest polariserade och infekterade debatterna. Den ligger latent och bubblar när det är lugnt, men så fort våldet trappas upp exploderar den till ett fullständigt slagfält på debattsidor och i sociala medier. När våldet sedan minskar avtar debatten och kvar vid megafonerna finns en mindre grupp aktivister som viker dygnets vakna timmar till att med största envishet lägga all skuld på den andra sidan.
[ Elisabeth Sandlund: Kritiska dagar väntar efter skör vapenvila ]
Utan att gå in på några djupare historiska resonemang, sådana finns givetvis till båda sidors favör, finns det ett antal slutsatser man kan dra av debatten i Sverige. Jag har följt den under ett kvarts sekel och ser ett antal tydliga kännetecken.
Det första är antisemitismen. Den finns alltid där och inte ens med bästa välvilja går detta faktum att förneka. Det handlar om trakasserier och våldsbrott mot judar runt om i världen, om rasistiska ramsor på manifestationer, plakat med antijudiska karikatyrer, liknelser mellan Israel och Hitlertyskland, demonisering och avhumanisering av Israel och dess invånare och inte minst om stora mängder konspirationsteorier om judiskt världsherravälde som får kraftig spridning på nätet genom digitala delningar.
Den rörelse som brukar benämnas som pro-palestinsk är allt som oftast snarare att betrakta som antiisraelisk.
— Fredrik Malm
Det andra är att palestinierna saknar riktiga vänner. Den rörelse som brukar benämnas som pro-palestinsk är allt som oftast snarare att betrakta som antiisraelisk. Det förs i stort sett aldrig fram någon kritik mot de arabiska länderna för deras behandling av palestinierna. Inte heller kritiseras länder som Iran som använder palestinska terrorgrupper som ett verktyg för sin egen utrikespolitik. Jag ser också mycket sällan någon genuin och tydlig kritik mot det djupt korrupta och auktoritära palestinska ledarskapet som inte klarat av att hålla val på över 15 år.
Det är fullt rimligt att kunna kritisera Israel för behandlingen av palestinier. Jag är själv starkt kritisk till Israels agerande på Västbanken och anser att man steg för steg omöjliggör en framtida, sammanhängande och fungerande palestinsk stat. Men det är just ensidigheten och bristen på proportioner, där allt handlar om en avsky mot Israel, som så tydligt utmärker debatten.
[ Erling Rimehaug: Varför hatas judar på grund av Israel? ]
Den tredje iakttagelsen är ultrahögern. Inom extremhögern finns i grunden två strömningar. Den ena anknyter till nazism, antisemitism och konspirationsteorier om en judisk kapitalistisk världsordning. Dess anhängare vill utplåna Israel. Den andra drivs av hat mot islam och en påstådd förestående apokalyps i västvärlden till följd av invandring. Det gänget älskar Israel.
Eftersom den sistnämnda gruppen alltmer ätit sig in i demokratiska parlament och i flera länder är i regeringsställning så har deras roll som försvarare av Israel blivit alltmer påtaglig. Och, vill jag hävda, alltmer problematisk. Den tydligaste symbolen för denna högerpopulistiska rörelse är Donald Trump.
Hamas en rörelse vars hela existens bygger på det eviga och heliga kriget mot den judiska staten.
— Fredrik Malm
Ingen av dessa tre iakttagelser jag här nämnt är särskilt upplyftande, snarare tvärtom. Det vittnar om en debatt som tar fram det sämsta i det demokratiska samtalet och som öppnat dörren på vid gavel för konspirationsteorier, maniska aktivister och hat. Seriösa och resonerande röster på båda sidor drunknar. Det finns inte något som tyder på tillnyktring.
Min slutsats när det gäller Gazaremsan präglas i hög grad av karaktären på Hamas. Det är en rörelse vars hela existens bygger på det eviga och heliga kriget mot den judiska staten. Nya generationer skolas in i drömmen att dö som martyrer. Det är en dödskult som har perverterat den palestinska motståndskampen.
Den dagen det blir fred har inte Hamas något existensberättigande och därför kommer det inte att bli någon fred så länge de styr Gazaremsan. I stället lär vi fortsätta att se en våldscykel som exploderar med jämna mellanrum på ungefär det sätt vi nu tvingats bevittna. Hamas gräver tunnlar och bygger upp sina vapenförråd, medan Israel utvecklar sitt raketförsvar och gör allt för att behålla sitt stora militärtekniska övertag.
Förlorarna är att alla palestinier och israeler som drabbas av våldet. Men också judar i Sverige som utsätts för trakasserier och våld i kölvattnet av konflikten och en debatt som alldeles för få tagit ansvar att föra sansat och seriöst.
Men allt är inte nattsvart. Det finns röster på båda sidor som vill se en fredlig utveckling och en tvåstatslösning. Det är dessa goda krafter som Sverige och omvärlden måste stödja. Ju fler som strävar efter det målet desto bättre.
