“Diskutera aldrig teologi med människor du inte ber och lovsjunger tillsammans med.”
Rådet kommer från pingstpastorn Sven-Gunnar Hultman och kan tyckas lite väl kategoriskt. Samtidigt är det med ett visst mått av frustration vi noterat hur det kristna offentliga samtalet i tider av nedstängda församlingslokaler och konferenser, allt mer antar en ton vi alltför väl känner igen.
Den är som hämtad från dagspolitiken där lite för många av oss tycks hamna i fällan att “jämföra vår egen idealitet med den andres extremitet”, där resultatet ofrånkomligen blir att vi kommer landa i en dans där vi tar heder och ära av varandra. Där vi i ena ringhörnan har de som “läser som det står” och i andra ringhörnan de som kan kallas “liberala”.
[ Sofia Camnerin: Kyrkorna är inte oskyldiga till samtalsklimatet ]
För tyvärr verkar det vara mer av en boxningsmatch än ett gott samtal. De som är bärare av den mer traditionella exegetiken anklagar sina motståndare för att vara “obibliska” och “sprida villolära”. Medan mer liberala anklagar sina motståndare för att göra sig skyldiga till psykisk misshandel blott genom sina ståndpunkter och för att inte “gilla olika” eller tro på “alla människors lika värde”.
Vi tror att det teologiska samtalet kan föras med ett gott tonläge, utan att ta till personliga påhopp eller göra billiga retoriska poänger bara för att få hejarop från likasinnade. Men vad vi ser är hur tongångarna blir mer förhärdade i en mängd – i relation till evangeliets kärna – perifera signalfrågor som evolutionsteorin, kvinnliga förkunnare, klimatteologi, synen på alkohol, nattvarden, dopet, skilsmässor, romersk-katolska kyrkan och tungotal.
För att inte tala om den laddade frågan gällande huruvida det ligger inom ramen för Guds nåd att välsigna en livslång överlåten romantisk relation mellan två homosexuella. Frågor som vi artikelförfattare delvis landat olika i.
Vi tror på absoluta sanningar som vi gemensamt som församling söker utan att någon enskild av oss kan äga hela sanningen.
— P-O Flodström, Andréas Skogholm, Cilla Eriksson, Olof Brandt och Niklas Björklund
Vi finns i världen, men är inte av världen. Vi tror på absoluta sanningar som vi gemensamt som församling söker utan att någon enskild av oss kan äga hela sanningen. Behovet av att hemfalla till en postmodern kunskapssyn där vi ska “få rätt”, i stället för att “ha rätt” torde därför vara mindre.
Vi vänder oss mot en diskussionsteknik som mest påminner om valrörelser och skadar det teologiska samtalet. Vårt mål är Guds sanning och den gynnas inte av att vi söker igenom våra meningsmotståndares inlägg, ignorerar adekvata invändningar mot våra resonemang för att sedan ta det vi uppfattar som motståndarens sämsta argument och göra en illvillig tolkning som vi sedan bollar tillbaka.
[ Thomas Idergard: Polarisering inte alltid fel – däremot vårt sätt att hantera den ]
Vem är det egentligen som “vinner” en diskussion? Är det den som har de vassaste argumenten och kan prata omkull den andre? Vi menar att den som “vinner” är den som kommer till en djupare insikt i en fråga. Den som i traditionell mening “vinner” har ju egentligen inte vunnit någonting, men den som i traditionell mening “förlorar” har ju faktiskt vunnit en fördjupad förståelse i en fråga. Kanske leder detta till en ändrad åsikt, något vi menar är en vinst, ingen förlust. Inte att ändra sig bara för att, utan att ändra sig på grund av att man nått en djupare insikt.
I diskussioner där ingen ändrar sig är det på sin plats att ändå välsigna varandra och trots oliktänkande och dispyter stå som bröder och systrar i Herren – likt det Paulus talar om i Romarbrevet 14.
Vi tror att alla i de heligas gemenskap delar en uppriktig strävan att, utifrån den samling vittnesbörd och undervisning som fogats till Bibeln, förstå vilken människosyn Gud har och därmed uppmuntrar oss att anamma. Sökandet efter att vara trogna Guds tilltal till människan borde förena oavsett vilken slutsats just du landar i.
När vi kommer fram till olika slutsatser är det inte vår uppgift som kristna att fördöma varandra.
— P-O Flodström, Andréas Skogholm, Cilla Eriksson, Olof Brandt och Niklas Björklund
Vi önskar därför se ett samtal som utgår från att samtliga parter är bibeltrogna och därför eftersträvar en god exeges. Det svåra är att människor möter Bibeln med olika utgångspunkter och olika tolkningsnycklar vilket gör att vi tolkar texten på olika sätt (några av er har redan reagerat på vår hänvisning till Romarbrevet 14).
När vi kommer fram till olika slutsatser är det inte vår uppgift som kristna att fördöma varandra utan att lyfta och uppmuntra varandra att stå fast i Jesus Kristus som är centrum för oss alla, oavsett vilken teologisk uppfattning vi landar i.
[ Stina Persson: Samtal på sociala medier polariserar mer än förenar ]
Därför tror vi inte att du är mer eller mindre kristen, mer eller mindre angelägen om att leva ett liv troget Guds vilja, oavsett var du landar frågor där vi kristna skiljer oss åt. Det handlar om att vara överens om att inte vara överens med insikten om att Gud känner allas hjärtan och strävan efter sanningen.
Vi menar att bibeltrohet är att sprida frid, agape och fördragsamhet även då vi landar i olika slutsatser. Inte att försöka slå varandra i huvudet med vare sig Bibeln eller fromma sekulära floskler om människovärde och människosyn.
Kan vi lämna boxningsringen och sätta oss på ett kafé i stället?
