Vi lever i en krisernas tid. Pandemi och ekologiska kriser orsakar inte bara akut global nöd, utan förvärrar även de fattigas situation för lång tid framöver. Då är det otroligt viktigt att vi tar ställning till vilken berättelse vi litar på.
Den dominerande berättelsen erkänner att klimatkrisen kräver en ekonomisk omställning men utgår envetet från att detta måste leda till fortsatt tillväxt av BNP också i rika länder som Sverige. På grund av dess rötter i sekulär upplysningstradition är den varken kristen eller verklighetsförankrad och dess allvarliga konsekvenser är nu uppenbara.
[ Olle Carlsson: Sverige är rikt – men människorna mår allt sämre ]
Berättelsen antar att det största miljöproblemet är avsaknad av innovationer, och frälsningen finns därmed hos ingenjörerna och företagen. Slutsatsen blir att trots att medelsvensken enligt WWF lever som om vi hade fyra jordklot slipper hon uppoffra så mycket, för med ny teknik kommer samhället bli allt bättre på att städa undan efter henne.
Nu behöver vi tänka om.
Vi behöver göra upp med en naiv utvecklingsoptimism från upplysningen. Filosofer som Kant och Voltaire reagerade mot vad de såg som en alltför pessimistisk syn på mänsklig potential hos kyrkan. Hennes möjligheter att blomma och göra världen bättre var tvärtom enorma under rätt förutsättningar.
Som Fredrik Wenell (Dagen 18/2) varit inne på vann Adam Smiths ekonomiska teori om kapitalismen mark på samma tema: Egenintresse och konkurrens på den fria marknaden skulle ge oss bättre och billigare produkter och främja en ständigt växande levnadsstandard för massorna.
Den rådande övertron på mänskliga förmågor borde vi kristna beteckna som heretisk.
— Jacob Schönning
Ett grundantagande var att människor fungerar som homo economicus – närmast allvetande individer vars jakt efter pengar kan driva dem till gränslösa stordåd för det gemensamma bästa.
Helt fel var detta förstås inte. Människan kan göra mycket gott med sin gudagivna intelligens, upptäckarlust och kreativitet. Utan tvivel har vi fått otroligt mycket gott av de senaste århundradenas utveckling. Livslängd och levnadsstandard har stigit rejält och vi har fått tidigare oanade möjligheter till resande och kommunikation.
Även framöver kan teknik göra nytta – men knappast frälsa oss. Den rådande övertron på mänskliga förmågor borde vi kristna beteckna som heretisk. Den gör ju människan till världens nyskapare och frälsare i stället för Gud!
[ Fredrik Wenell: Gamestopgate avslöjar kapitalismens inneboende problem - arvsynden ]
Dessutom dras vi, som Wenell skriver, åt fel håll “om begäret utlämnas åt sig själv”. Ja, utan effektiva tyglar på marknadsaktörerna riskerar girigheten att driva oss till kollaps. Allt detta blir väldigt uppenbart i och med klimatkrisen.
BNP-tillväxt har nämligen alltid varit knuten inte bara till ökad resursutvinning utan även ökad förbränning av fossila bränslen. Och i dag har vi mycket goda skäl att lita på att detta leder till klimatförändringar. Behovet av kraftiga utsläppsminskningar är akut.
Mångas förhoppning är dock fortfarande att vi ska frikoppla ekonomisk tillväxt tillräckligt kraftigt från såväl ökade växthusgasutsläpp som från ökat utnyttjande av ändliga resurser. Med andra ord hoppas man kunna få mer rikedom ur mindre resurser. Det är en liberal utopi.
Att så är fallet har numera starkt stöd i forskning och miljörörelser. 2019 kom studien “Is green growth possible?” som tydligt förkastade idén om grön tillväxt som en realistisk väg ur de ekologiska kriserna. En frikoppling i den omfattning som behövs har världen aldrig skådat, och sannolikheten att uppnå den framöver är minimal.
Huvudboven i dramat är vår synd: vårt ständiga begär efter nya prylar, fler resor, högre status och mer bekvämligheter.
— Jacob Schönning
Enligt den tunga svenska klimatforskaren Johan Rockström finns det “helt enkelt inget empiriskt stöd för grön tillväxt eller storskaliga negativa utsläpp”. Tesen bekräftas av den europeiska miljörörelsen European Environmental Bureaus rapport “Decoupling Debunked”.
Huvudboven i dramat är vår synd: vårt ständiga begär efter nya prylar, fler resor, högre status och mer bekvämligheter. Men samhällssystem och makthavare agerar medbrottslingar. På “välfärdens altare” har inte bara miljö och rättvisa offrats utan även, som bland andra prästen Olle Carlsson noterat (Dagen 28/2), vår egen inre hälsa.
Magnus Malm kallar det för vad det är: avgudadyrkan. Och han pekar tydligt ut enda vägen ur detta: “Först när mammon detroniseras och den levande Guden blir fokus för vår tillbedjan, kan ekonomin återfå sina rätta proportioner i ett samhälle som drivs av omsorg och rättvisa för alla i stället för profitjakt för de få.” (Dagen 21/4-20).
[ Schweizare vill byta ut “Gud” mot “Miljö" ]
Vi behöver alltså omvända oss. Från girighet, bekvämlighet och uppgivenhet till ett handlingskraftigt hopp i Jesus. Han som är uppstånden och kommer åter för att upprätta jorden! Vi behöver förnya våra vanor i grunden till enkelhet i Jesu efterföljd, och mätta oss med Gud i stället för med konsumtion.
Slutligen behöver vi göra motstånd mot den dominerande politiken – som villkorar miljöskydd och rättvis omfördelning med krav på tillväxt – och forma gemenskaper och samhällssystem som bygger upp i stället för att rasera. Så förkunnar vi en helt annan berättelse: En om Guds rike – vars tillväxt är helt igenom ren!
